Det dröjde några minuter in i Netflix-serien “Adolescence” innan polletten trillade ner.

Från den tumultartade polisrazzian i familjens hus till förhöret i häktet via den snåriga färden i pikébussen – allt var filmat i en enda tagning.

Jag kände mig som Leonardo DiCaprio i “Once upon a time in Hollywood”-memet där han uppspelt pekar mot teven, när jag sa “Ser du, ser du?” till min fru som satt bredvid i soffan.

Hon såg oförstående på mig när jag förklarade att allt hittills var filmat i en oavbruten tagning. Inga klipp. Inga alls. Hennes blick var matt när hon svarade “Jaha?”.

Då förstod jag att jag ägnade mig åt den manligaste av alla nationalsporter: att förhäxas av långa tagningar.

True Detective andlig upplevelse

2014 höll kill-universum andan när “True detectives” Rust Cohle infiltrerade ett vit makt-gäng i en sex minuter lång obruten scen.

Efteråt slöt vi upp på forum och sociala medier för att ventilera den andliga upplevelse vi delat.

Långa, oavbrutna tagningar träffar en nerv, ett slags kollektiv Guiness rekord-fascination som ligger latent i varenda killsjäl.

Den ligger där och slumrar, tillsammans med vår fallenhet att oombett hålla låda om den 4 391 ord långa meningen i James Joyces oläsliga roman “Finnegan’s Wake”, eller kärleken till meteorologen Liam Dutton som blev en internationell kill-angelägenhet efter att felfritt och utan vidare ha uttalat det walesiska ortsnamnet Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch under en livesänd väderleksrapport.

Det senare är ett event som borde kill-märkas, tillsammans med Maradonas ”guds hand”, formel 1-dokumentärer, tvåhandssvärd och stark sås.

Skarvat i 1917 och Birdman

Såklart har vi sett krigsfilmen “1917” och Alejandro González Iñárritus “Birdman” ett tjog gånger – även om vi är väl medvetna om var de skarvat för att få det att se ut som en lång tagning.

Icke att förglömma den mästerliga 37-minutaren i japanska zombierullen ”One cut of the dead”.

“Förstår du hur logistiskt komplicerat det här är?” sa jag åt döva öron medan en 13-årig yngling häktades, misstänkt för att ha knivmördat en jämnårig flicka.

Att jag kom in i Stephen Grahams ”Adolescence” helt utan förkunskaper bidrog till häpenheten. Annars hade jag vetat att varenda ett av miniseriens fyra avsnitt består av en sammanhängande tagning.

Om jag läst Kjell Häglunds recension i nyhetsbrevet Tvdags hade jag känt till kameraarbetarens minutiöst inrepeterade koreografi, att filmaren behövt springa, krypa, bära och montera fast kameran av och på kranarmar – utan att bryta.

“Kamerastabilisatorn gör ett hästjobb”, skriver Häglund i sin recension, och jag nickar i samförstånd.

Hundra meter över marken

På X/Twitter uttryckte “Top Gear”-gubben Jeremy Clarkson det alla (killar) tänkte: “The camera at the end of show 2. How on earth did they do that? It’s impossible.”

Det omöjliga han syftar på sker i slutet av andra avsnittet när ortens mordutredare besöker skolan för att prata med den mordmisstänktes klasskamrater.

Liksom allt annat är det filmat i ett svep, men det hela toppas när den handburna kameran plötsligt lyfter – flyger! Hundra meter över marken.

Netflix var snabba med att svara med ett behind the scenes-klipp som visade hur kameran monterades på en drönare – medan scenen pågick!

Så imponerad att jag glömmer

Så imponerad blir jag av hantverket att jag stundtals glömmer av vad Adolescence vill säga.

Det är alltså en serie som inleds med att en pikétrupp rustad för ett mindre krig, slår in dörren till en familjs hus för att slita upp en tanig grabb ur sängen.

Misstänkt för att ha haft ihjäl en tonårstjej.

Sakteligen vecklas narrativet ut, och under ytan bubblar teman om den nya, sköra manligheten och hur den påverkas av “manosfären” där Andrew Tate och andra misogyna troll är förgrundsgestalter.

Ändå var det svårt att ta in det.

Jag var upptagen med att lösa pusslet hur de rott det i land med location scouting, oändliga repititioner, nitiskt storyboardarbete, synkad logistik, mästerlig blocking och den där hästjobbande kamerastabilisatorn.

Kanske är det den manligaste av alla nationalsporter.

Att bländas av teknikaliteter och missa hela poängen.