Det sägs att det tar tre veckor att skapa en ny vana. Har man sett tre säsonger av White Lotus känner man sig också hemma i rutinen. 

Man vet att det kommer börja med en scen där någon dött utan att vi får veta vem och att tiden sedan spolas tillbaka en vecka.

Personalen på hotellkedjan White Lotus som står på rad och vinkar de nya gästerna välkomna. Och ju rikare gästerna är, desto odrägligare är de. 

Den här gången går de välbärgade gästerna i land i Thailand och välkomnas till ett wellnessretreat. Om det kommer bli en avslappnande semester? Antagligen inte.

Men det vet de inte om när de i tur och ordning hälsar på personalen som ska göra allt de kan för att behaga gästerna den kommande veckan. 

Pratar bara när han måste

Först välkomnas det otippade paret Rick och Chelsea (Walton Goggins och Aimee Lou Wood). Inte bara åldersskillnaden gör att man undrar varför de är tillsammans.

Rick drar inte på smilbanden en enda gång och pratar bara när han måste. 

Hans tålmodiga (eller naiva) flickvän Chelsea kompenserar för hans dystra och otrevliga humör genom att vara konstant glad och pratsam. 

Näst på tur är familjen Ratliff med Victoria (Parker Posey) som är beroende av sina lugnande tabletter och hennes framgångsrika man Timothy (Jason Isaacs).

De har åkt med sina tre barn till Thailand för att dottern Piper (Sarah Catherine Hook) ska skriva en avhandling om buddhism. 

Så vad passar inte bättre då än att hela familjen tar in på lyxhotell i närheten av ett buddhisttempel? 

Medan Piper besöker templet har den äldsta sonen Saxon (Patrick Schwarzenegger) ett eget uppdrag, förutom att få ligga under semestern ska han hjälpa sin lillebror Lochlan (Sam Nivola) att bli av med oskulden. 

Vad Lochlan vill är främst att vara till lags och göra båda sina storasyskon – som har ett starkt agg mot varandra – nöjda. 

Kåta ungdomar och bekanta

Medan de visas till sitt hotellrum, nej jag menar sin villa, välkomnas de tre vännerna Kate, Laurie och Jaclyn (Leslie Bibb, Carrie Cool och Michelle Monaghan).

De är blonda, snygga och har känt varandra sedan barnsben. Det är inte svårt att gissa vad konflikten ska bli här. Den gamla myten om att kvinnor inte kan vara i grupp om tre bekräftas.

Sist att gå i land är en person som vi känner igen. Spa-chefen Belinda (Natasha Rothwell) från säsong ett är tillbaka. 

Förutom gästerna får vi under avsnittens gång lära känna hotellpersonalen, som nog ska framstå som sympatiska men bäst kan beskrivas som platta personer med lena röster.

Vi är i ett nytt land och rollerna är nya. Ändå känns allt igen, inte minst i karaktärsbygget. I pillerknaprande Victoria finns det likheter med Tanya som dog i säsong två. 

Den nervösa hotellmanagern och osäkra lillebrorsan känner vi igen. Syskon som inte tycker om varandra. Naiva flickvänner eller fruar som accepterar allt deras partner gör. 

Kåta ungdomar, falska kvinnliga vänskaper och dystra män. Listan kan fortsätta. 

Inte samhällskritiken som är älskvärd

Men varför ändra på ett vinnande koncept? Många av oss har minst en serie vi ser om och om igen just för att det är bekvämt med något bekant.

Det här är receptet skaparen Mike White använder för att hålla serien vid liv. Det och något annat publiken älskar.

För det är egentligen inte intressant vem som dör eller blir dödas, och jag vet heller inte om det är samhällskritiken som gör serien så älskvärd. 

Snarare tror jag att det som lockar är att få se misär i en överklassmiljö. Likt hur amerikanska ungdomsserier ofta handlar om vanliga tonårsproblem bland ”trust fund babies”.

Knepet för att lyckas som influencer är att berätta om sina trauman och att man är en ”vanlig människa”, samtidigt som man konsumerar saker som följarna aldrig skulle ha råd med. 

Vi älskar att säga att vi hatar rika personer lika mycket som vi älskar att iaktta dem. Inte minst när fasader rasar samman och visar att pengar inte gör dem till lyckligare människor än oss andra. 

Kanske gör karikatyrerna och deras lidande det pyttelite enklare att hantera det faktum att de rikare blir rikare och de fattigare blir fattigare. Även om det bara är en liten tröst för en kort stund. 

Mike White har blivit för bekväm

Det krävs mer än denna typ skadeglädje för att göra en bra serie. Allra bäst är White Lotus när den lyckas överraska.

Tyvärr är det först i säsongens andra hälft som jag känner mig överraskad på riktigt. Efter en lång upptrappning på fyra avsnitt blir det äntligen spännande.

Det händer saker som man aldrig hade kunnat gissa sig till och då är det så bra att man nästan glömmer hur långsam den första halvan varit.

Men bara nästan, för ska det verkligen behöva gå fyra avsnitt innan man känner sig fängslad? 

Seriens skapare har blivit för bekväm efter sina framgångar med tidigare säsonger, och det syns inte bara i personregistret och konflikterna.

Litar på att publiken har tålamod

Han litar för mycket på att publiken ska ha tålamod med en allt för lång presentation. Det kanske funkar för nu, men hur många säsonger ska han kunna hålla kvar i sitt framgångsrecept utan att byta ut några ingredienser?

Det är redan bestämt att det blir en fjärde säsong,

Jag längtar efter något nytt, något som får mig att bli (i brist på bättre ord) mindfucked på ett sätt som jag vet att Mike White kan när han inte slappnar av för mycket i sin succé.

Kanske kan han lära sig något av sina egna karaktärer – som visar att ju mer framgång desto högre blir också fallhöjden.