På Katrineholmsrevyn fick jag tillbaka tron på mänskligheten

Det är märkbart stilla inne i den sporthall i Eskilstuna där stormötet Folk och Kultur har sina utställningar.

Inte för att det någonsin varit knökat, men nu påminner det lite om en pandemitillställning. En utställare jag brukar springa in i på i stort sett alla sådana här tillställningar berättar att de för första gången beslutat sig för att inte åka upp till Littfest i Umeå om en månad.

Att kulturbudgetarna dras åt märks på de här platserna. Utåtriktad verksamhet är det första som ryker när svångremmen dras åt. Redan första året med Tidöstyret började demokratiorganisationerna försvinna från internationella torget på Bokmässan i Göteborg. De hade helt enkelt inte råd längre.

Vad ska vi med kultur till?

Under ett panelsamtal med två andra tidningars kulturchefer får vi frågan varför det vi gör är viktigt. Jag överraskas av att vi faktiskt blivit märkbart bättre på att ge ett svar på en så stor och öppen fråga.

Att vi måste försvara tillgången till kulturutövande på bred front. 

Att unga människor i Sveg ska har tillgång till en infrastruktur, ett nätverk om ni så vill, som gör att de kan starta ett band, dra i gång en friteatergrupp eller arrangera en festival. 

Att kulturpolitik handlar om att se till att varje svensk har möjligheten att bli sitt största och bästa jag. 

För det behövs studieförbund, musikskola, fritidsgårdar, fysiska lokaler och inte minst människor som arbetar med att administrera och hjälpa till. Jag brukar försöka förklara det med att Sveriges kulturliv behöver fler bananskal att trilla in på, inte några få räkmackor.

Politiker som vill kulturen illa

När kulturministern håller sitt öppningstal slipper hon samma stålbad som på Göteborgs Filmfestival. Hon pratar om massmordet i Örebro. Vill lägga kulturpolitiken åt sidan en stund. Talar om kulturen som en enande kraft bara dagar efter att hon beskrivit dess utövare som en tärande elit. För det är hennes politik.

För ett år sedan levde kulturinstitutionerna fortfarande i en illusion om att allt är som vanligt, nu märker man att de insett att inget är som förr. 

Att vi just nu har en regering som helt öppet vill kultursektorn illa. Som faktiskt inte tror det bästa om oss och därför inskränker våra möjligheter att växa. 

Socialdemokratisk jantelag har ersatts med en moderat som förklarar att du inte ska tro att du är värd att satsas på av någon annan än, möjligtvis, dig själv. En Jimmie Åkesson som håller upp en skrattspegel mot Sverige och påstår att vi alla är fula, dumma, elaka och inskränkta.

Det är lätt att få för sig att det är verkligheten när man går in på sociala medier. 

Revy i Katrineholm

Senare samma dag befinner jag mig i Katrineholm. Svärföräldrarna har bjudit med mig och min sambo på lokalrevy. Det är vilda västern-tema. Alla tio föreställningarna är slutsålda. Totalt runt 2 500 biljetter, tydligen. I en gammal industrikommun med 34 000 invånare och ett centrum där butikerna försvunnit.

Det här är alltså i vad vi kan kalla verklighetens Sverige. Ensemblen består av vanligt hederligt folk. Några lärare, en hårstylist. Bandet är far med söner. Mamman dansare och koreograf. Skämten är stabila. Publiken, möjligen lätt övertaggad, skrattar åt allt. Men det är inte alls oförtjänt. 

Det blir lätt så att man stålsätter sig som utsocknes i de här sammanhangen. Men det är bara att haka på och acceptera att man förstår ungefär hälften av de interna skämten, slappna av och ha kul. 

Alla fattar humorn i ett oändligt antal fartgupp på en väg eller kommunalråd som beter sig som dagisbarn. Även jag.

Oväntat politiskt

Redan i första akten slår det mig hur politiskt det är. En sketch där en mänsklig ”riktig nyhet” beklagar sig över att ingen är intresserad längre går vidare till Trump och inskränkt aborträtt. Ett sångnummer blir en vädjan till kulturministern att inte dra ned på kulturbudgeten och och stödet till ABF. Applåder från publiken.

Det är ju precis här, i de här samhällena, den sortens politik får konsekvenser.

Till och med när killarna i bandet går ned på scenen och – givetvis i klänning – tillsammans med dansarna gör en glad cancan blir det politik, på grund av Sverigedemokraternas utspel om dragqueens på bibliotek. Det är nog överhuvudtaget inte tänkt att det ska vara så.

Jag blir rörd

För bara ett par år sedan hade skämt om den politiska utvecklingen inte känts som om de var på liv och död utan bara en del av konstformen. Men det är inte revyn som blivit mer politisk egentligen, det är tiden vi lever i som tagit sjumilakliv bort från det normala. Offentligheten som blivit mer inskränkt.

På något märkligt vis blir jag rörd av det, egentligen rätt banala, skådespel som utspelar sig på scenen framför mig. Det här är det Folkrörelsesverige vi under morgonen pratat om på det där panelsamtalet i Eskilstuna i sin fulla prakt där alla, för en stund, får vara sitt bästa jag. Drömma sig större.

Vi har helt enkel roligt, tillsammans.

Där och då, på en revy i Katrineholm, fick jag tillbaka hoppet för mänskligheten.