I helgen hände det igen. En kabel mellan Sverige och Lettland skadades på Östersjöns botten. Åklagaren misstänker sabotage. Ett fartyg har tagits i beslag av den svenska kustbevakningen.

För en månad sedan kapades fyra kablar på havsbotten i Finska viken. Finsk polis bordade tankfartyget Eagle S. Sedan dess har det pratats om sabotage mot infrastrukturen.

– Vi befinner oss inte i krig, men heller inte i fred, sa statsminister Ulf Kristersson ödesmättat på försvarskonferensen i Sälen.

Rekord i tågförseningar

Attentaten mot kablar och andra anläggningar är skrämmande. Men också lite förbryllande. Det tycks nämligen som om svenska beslutsfattare är i full färd med att sabotera vår egen infrastruktur. Och det i en skala som inga rostiga oljetankers i världen kan konkurrera med.

Nyss kunde Trafikverket rapportera att persontågens förseningar åter slog rekord under förra året. Så har det varit i flera år nu.

I Norrbotten gör Malmbanans brister att omställningen av stålproduktionen och utbyggnaden av gruvan i Kiruna hotas. I söder bygger tyskar och danskar som bäst en tunnel under Fehmarn Bält. Ingen kan svara på hur det svenska järnvägsnätet ska klara den större trafiken.

Sedan förslaget om nya stambanor kastats i papperskorgen finns helt enkelt ingen plan.

Och det är bara ett exempel.

Historiska satsningar som inte kommer

Runt om i Sverige brottas företag med hur det som produceras ska nå kunderna. Vi läser om bristande underhåll som gång på gång stoppar trafiken. Dessutom släpar utbyggnaden av stamnätet för el efter. Och havsbaserad vindkraft har stoppats upp av regeringens beslut att inte bidra med anslutningar.

Infrastrukturens brister kommer att bli en av de stora politiska frågorna de kommande åren. Sverige skulle behöva ett storskaligt och långsiktigt investeringsprogram för framtiden.

Infrastrukturminister Andreas Carlson pratar om historiska satsningar. Men inget tyder på att de skulle vara på väg. Tvärtom faktiskt. Investeringar i infrastruktur kommer att behöva konkurrera med massor av andra behov, till exempel från försvaret och sjukvården.

Beslutet om att ha balans som mål för de offentliga utgifterna betyder att pengarna också i fortsättningen kommer att fattas.

Feodal modell

Svenskt Näringsliv och Tidöpartierna har ett svar: Släpp in privata pengar. Låt någon annan stå för investeringarna mot löfte om framtida inkomster. En feodal modell i modern tappning. Modellen brukar kallas OPS, offentlig-privat samverkan.

Erfarenheterna borde förskräcka. Sjukhuset Nya Karolinska i Stockholm, som byggdes med pengar från ett riskkapitalbolag, finns på listan över världens dyraste byggnader. Och kostnaderna för Region Stockholm fortsätter att ticka in.

Arlandabanan, där företaget A-Train under 40 år har ensamrätt på trafik och trafikavgifter från andra tågbolag, är ett annat exempel. Trafiken till och från flygplatsen kan inte organiseras effektivt. Det är passagerarna och miljön som betalar priset.

Sabotaget har pågått för länge

OPS-lösningar blir dyrare än offentliga investeringar eftersom privata företag betalar mer än staten för sina lån. Och de blir sämre och svårare att granska eftersom investerarnas mål inte är samhällsnyttan, utan vinsten.

Det finns en annan väg. Den fackliga tankesmedjan Katalys föreslog nyligen ett statligt lånefinansierat investeringsprogram utanför budgeten. Man skulle skilja på pengar för den dagliga verksamheten och satsningar på framtiden. Och i den bästa av världar skulle det göras i politiskt samförstånd.

Just nu känns det avlägset. Men frågan är om inte verkligheten till sist kommer att tvinga fram en omvändelse. Sabotaget av det svenska samhället har fått hålla på alldeles för länge.