Den konservative argentinska presidenten Javier Milei är i full färd med att införa nya lagar för landets arbetsmarknad.

Milei vann förra årets val på att röja upp i ekonomin och få ned inflationen, en ekonomisk politik där landets löntagare, visar det sig nu, får stå för kostnaderna.

Kuponger istället för lön

Enligt det nya lagförslaget ska arbetsdagen kunna ökas till 12 timmar, utan övertidsersättning.

Arbetsgivaren ska också ha rätt att betala ut delar av lönen i kuponger, inte i kontanter.

Kupongerna kan de anställda bara använda i vissa utvalda butiker.

I sann nyliberal/konservativ nyspråksanda kallas reformen för en ”frihetsreform”. Det är naturligtvis lika förljuget som när Liberalernas Johan Pehrson kallar privatiseringen av den svenska skolan för en ”valfrihetsreform”.

Hyllas av Svenskt Näringsliv

Och på samma sätt som vår största arbetsgivarorganisation Svenskt Näringsliv dyrkar den privatiserade svenska skolan flockas svenska arbetsgivare nu i dyrkan av de nya argentinska arbetsrättslagarna.

Med tolv timmars arbetsdag.

I den senaste i raden av hyllningsartiklar över Mileis politik skrev Svenskt Näringslivs propagandaorganisation Timbro nu i december:

”På ena sidan slagfältet står peronisterna som menar att staten är till för att tillgodose varje människas alla behov och tillhandahålla ett ständigt ökande antal rättigheter, både sociala och ekonomiska – samt rätten till gratis fotboll på tv. På andra sidan står Mileis allians som anser att den individuella människan vet vad som är bäst för sig själv och att staten bör hållas borta från så många delar av livet som möjligt.”

I Timbros artikel står också:

”I år har friheten vunnit ett slag i Argentina för första gången på mycket länge.”

”Javier Mileis första år vid makten har varit inspirerande för liberaler och frihetsälskare världen över.”

Den totala bristen på verklighetsanknytning för svenska förhållanden är tydlig.

Lag om tolv timmars arbetsdag.

Övertid utan ersättning.

Att med kuponger strypa självbestämmandet för löntagarna om hur de ska få använda sina egna pengar.

Auktoritär utveckling

Allt detta ökar vinstandelen på löneandelens bekostnad. Och det är detta, hur produktionsresultatet ska fördelas, som kampen på arbetsmarknaden alltid har handlat om och alltid kommer att handla om.

Det nya i de svenska arbetsgivarnas hyllning av Argentina är att det är politiska beslut som ligger bakom förändringarna på den argentinska arbetsmarknaden: Det är politiska regleringar av löner och övriga förhållanden på arbetsmarknaden som har möjliggjort den arbetsgivarvänliga utveckling.

Det är tvärsemot hur den svenska modellen traditionellt fungerar. I Sverige har i stället förändringar på arbetsmarknaden införts efter förhandlingar mellan fack och arbetsgivare.

Är det kanske så att svenska arbetsgivare i skenet av en alltmer auktoritär kantring i världspolitiken ser möjligheter till mer egennytta genom att rata förhandlingar och att även i Sverige propagera för större politisk inblandning?

Hård och oresonlig attityd

Anser de att den svenska modellen där parterna gör upp om löner och villkor utan politisk inblandning inte är tillräckligt gynnsam för arbetsgivarna? Inställningen att politiker ska rusa till arbetsgivarnas hjälp för att krossa fackliga krav har kanske blivit Svenskt Näringslivs främsta önskan när vi nu har en konservativ regering.

Svenskt Näringslivs hyllningar av Mileis tvångspolitik mot de argentinska löntagarna kan inte tolkas på annat sätt.

Möjligtvis är det så att de svenska arbetsgivarnas organisation redan ser den svenska modellen som död, mördad av en allt hårdare och mer oresonlig attityd, men att stora delar av arbetarrörelsen ännu inte har förstått det.

I de löneförhandlingar som just inletts går LO-facken ut med krav på förkortad arbetstid. Allt tyder på att fack och arbetsgivare här kommer att få mycket svårt att nå en samsyn.

Politiken ska hålla sig borta

Facket styrka kommer att vara avgörande för hur mycket av produktionsresultatet som kommer att läggas på kortare arbetstid.

Förhoppningsvis blir det ändå en överenskommelse i den svenska modellens anda om ett slutresultat som båda parter kan acceptera.

Men det förutsätter att politiken håller sig utanför förhandlingarna.

Timbros och Svenskt Näringslivs intensiva intresse för Argentinas tvångspolitik och för att skapa en kraftigare politisering av arbetsmarknaden tyder tyvärr på det motsatta.