Så var det dags igen. Ännu ett utrymme i det så föraktade segmentet ”smal kultur” stängs ned i Tidösverige. Det passar inte in.

Lokko i P2 har de tre senaste åren haft något oerhört spännande på gång. Låt oss kalla det ett öppet motstånd mot en negativ kulturpolitisk samhällsutveckling.

Blandningen av nytt från Birminghams the Streets, harpospel, Outkaststjärnan André 3000:s underbara flöjtvansinne, 20 minuter bjällerklangambient eller Londonsaxofonisten Shabaka Hutchings senaste projekt är viktig grundläggande nutidsorientering.

Inte minst för oss som inte längre riktigt hänger med i vad som faktiskt är ”ny musik” på riktigt.

Gröt av Taylor Swift och Ed Sheeran

Denna nya musik har lustigt nog i streamingtjänsternas tidevarv blivit svårare att hitta. De naturliga knutpunkter som fanns förr – som skivaffärer eller brittisk musikpress – där man som lyssnare fått möjlighet att utsättas för sådant vi inte ens visste att vi ville ha är inte alls lika närvarande. 

Samtidigt som musiken i SR:s övriga kanalers desperata jakt efter ”bredd” och ”unga lyssnare” alltmer förvandlats till en gröt av Lars Winnerbäck, Taylor Swift och Ed Sheeran. Det ska såklart också finnas, men Sveriges Radios uppdrag måste vara större än så.

Särskilt nu.

Musikmediers uppdrag har i digitaliseringens tidevarv blivit att erbjuda oss det vi känner till. Aldrig något nytt, svårt eller smalt.

Det är dåligt, för verkliga kulturupplevelser kräver mer än friktionsfritt underlag eller en centralbedövning. Att njuta av kultur kräver träning. Att våga uppleva något nytt. 

De riktigt stora kulturupplevelserna kommer aldrig av det väntade.

Låt oss tala klarspråk

Kalla mig jävig. Andres är en nära vän sedan flera år. Men det spelar faktiskt ingen som helst roll här. Vi behöver ändå tala klarspråk.

Andres Lokko har en närmast unik roll i Sverige idag som en av få musikjournalister som faktiskt inte bara berättar om det vi konsumenter redan vet att vi vill ha. Han har, inte minst det senaste decenniet, tagit rollen som en av få som når ut med och kan förklara relevansen med det obskyra. Det nya. Det intressanta. Det moderna.

Här är han helt unik. När Gradvall gått vilse i företagsspons och Abbatarer står Lokko fast i modernismen mylla och förklarar varför, säg, lesbisk hostmedicin-rap från Peru är viktig och relevant även om den inte ingått i en Volvoreklam eller storytelling för ett nybyggt köpcenter.

Det är ett kall och ett uppdrag som i en rimligare kulturnation borde förärat honom statlig konstnärslön för länge sedan. I andra länder har man hela radiokanaler det här uppdraget. I Sverige hade vi alltså inte ens utrymme för ett enda program av vår enda kulturbärare i frågan.

I stället får programledaren höra att ”Ingen annan tycker att drum’n’bass är konstmusik”, av P2:s kanalchef och delges ett nedläggningsbeslut. Programmet ”passar inte in”. 

Det är förstås inte bara korkat sagt, utan också fullständigt vansinne och en skam. ”Så klockorna stannar” har aldrig passat bättre som beskrivning av ett beslut som går emot all vilja till framåtsträvande.

För var ska den moderna konstmusiken – popkonst med rytm, strängaspel, basfiol, flöjt eller midisynt – få plats om inte i P2?

Några tusen räddade själar

Lokko i P2 moderniserade effektivt kanalen utan att på något vis utarma dess traditioner. Min föräldragenerations skivsamlargubbar lyssnade såväl som unga musikentusiaster.

Att ”ha koll” är en underskattat tillfredställande känsla i vår töntiga tid av folklighet och bredd. Exakt alla där ute borde testa.

Allt kan inte vara en sömlös Spotifyalgoritm där vi sondmatas det Daniel Eks storskivbolagsägda streamingtjänst erbjuder för att masspubliken inte ska sluta lyssna. 

Vår tid skriker efter utbud inte kurerade efter något annat än konformismen i mätbara streams, algoritmvänlighet eller de största skivbolagens urval.

Både för en yngre och äldre generation lyssnare behövs de här vattenhålen. Om det så bara är några tusen som lyssnar på Lokko i P2 så är det ett par tusen räddade själar ur streaminghelvetet.

SR-cheferna borde vårdat det ömt

Det är tre avsnitt kvar av Lokko i P2.

Varannan vecka har vi lyssnare som inte längre står ut med att år efter år få, typ, bandet ”Solen” servade som nytt och spännande av Spotifys algoritm möjlighet att spisa verkligt modern och noggrant kurerad musik i Public Service.

Det här är något cheferna på SR borde vårda ömt som den sista droppen vatten istället för att nervöst stirra på streamingsiffror eller vad som passar in. 

Men man lägger alltså ned. Och Sveriges Radio gör sig tyvärr än mer irrelevanta.