I “The Wizard And I” sjunger häxan Elphaba att hennes högsta önskan är att trollkarlen ska ta bort hennes gröna färg. Om han gör henne normal kanske hennes liv blir bra.

I klassisk Disneyanda är inte sensmoralen att vara normal. När allt skitit sig sjunger hon – i showstoppern “Defying Gravity” – att hon inte tänker anpassa sig längre.

“I’m through with playing by the rules of someone else’s game
Too late for second-guessing
Too late to go back to sleep
It’s time to trust my instincts
Close my eyes and leap”

Inte undra på att jag lyssnade på den på repeat i en halvtimme innan jag kom ut som transperson på Facebook för nio år sedan.

Broadway hade aldrig varit någonting utan bögar och judar. Båda grupperna har historiskt sett hanterat trauma och förtryck med konst och humor. I det förhållandevist progressiva och mångkulturella New York kunde de definiera en hel genre: den moderna musikalen.

Inneboende kultstatus

Musikalen har en inneboende kultstatus. Det är nördar, teaterkids och mindre pretentiöst kulturfolk som inte kan ha efterfest utan allsång till ”Les Misérables”, ”Wicked” eller “Kristina från duvemåla”. 

”Wicked”-filmen är bara det senaste exemplet på musikalernas plats i populärkulturen. Den populära musikalen hade premiär 2003 med legendaren Idina Menzel som den gröna häxan Elphaba. Hon som Dorothy smälter i “Trollkarlen från Oz”.  

Musikalen är löst baserad på boken “Wicked: The Life and Times of the Wicked Witch of the West” från 1995 som utforskar hur den elaka häxan från öst från Trollkarlen från Oz kom till. 

Nu har den alltså filmatiserats.

Den missförstådda häxan

I musikalen är Elphaba missförstådd, godhjärtad och mobbad. Ingen vill leka med den gröna flickan. Men tack vare sina magiska krafter får hon bli lärjunge till trollkarlen i Smaragdstaden.

Att de har castat Cynthia Erivo, en svart kvinna, i rollen är troligtvis ingen slump. 

Med allt annat skit i samhället kan det kännas banalt att inspireras av populärkultur. Men ”Wicked” kom bara till tack vare en musikalkultur som skapades av folk som visste hur viktigt det var att hävda sin rätt att finnas.

Musikaler är såklart inte en politisk kamp. Det är inte på teaterscenen som den nationalistiska rörelsen kommer att krossas. Och särskilt inte en hollywoodversion med Ariana Grande i huvudrollen.

Men konsten har alltid haft en plats i kampen mot extremism och förtryck. 

Konservativa kassa på konst

Nationalister älskar att prata högfärdigt om klassiska verk, konst, litteratur och teater. Men det är the freaks, geeks och gays som rullar upp sina ärmar och skapar den. 

Samma verk som nationalister idag hyllar som det västerländska arvet skapades av den tidens blåhåriga queers. 

En god vän till mig lär sig klassisk målning i Florens. Hon kommenterade att heterosexuella var i minoritet i utbildningen. 

Medan konservativa influencers retweetar bilder på Sixtinska kapellet och frågar sig varför väst inte längre värderar skönhet lär sig ickebinära weirdos på tumblr att måla sina bästa fiktiva bögpar i stilen av 1800-talsrealism.

Ibland skämtas det att en av de vanligaste sysselsättningarna för svenska queers är fattig konstnär. Men det är samma process som gett oss mycket av världens konst. 

Folk som omvandlar samhällets sår till toner, ord och bild. 

Söker syndabock

Folket i Oz behöver en syndabock. Den konstiga gröna häxan som de inte förstår är ett enkelt val. Efter åratal av att försöka passa in, vara den snälla minoriteten och använda sina krafter för gott tappar hon tålamodet. 

Hon accepterar att bli skurken som alla anklagade henne för att vara. Säg den förtryckta som aldrig lekt med samma tanke.

När freaks, geeks och gays skapar kultur omfamnas den ofta först senare när det är acceptabelt och riskfritt att associeras med dem. 

Vilken kultur skapas nu som kommer att vara folkkär allmänbildning om trettio år?