Sverigedemokraternas Rebecka Fallenkvist har släppt en bok och inlett någon sorts vittvättningsturné vilket har resulterat i att hon förärats personporträtt i både i Göteborgsposten och Aftonbladet. 

Båda är precis så plågsamt tandlös läsning som kan förväntas av ett uppenbart välplacerat pressekreterarjobb. 

Låt oss vara tydliga. Den här boken är inte en produkt av ett förlag.

När “Rebäckis AB” egenutger ut en biografi av en sverigedemokrat i 20-årsåldern som gjort precis det alla från partiet gör hela tiden – det vill säga, öppen rasism – har det verkligen nyhetsvärde? 

Att det har ett värde för partiet känns uppenbart då hon råkar dejta partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson.

Med sitt fläckfria rykte har han varit en av dem som tippats som tänkbara efterträdare för partiledarposten. Det hela är alltså oerhört genomskinligt.

Gullig hemma hos-skildring i GP

Varför hon ska nylanseras som ”mogen” hade därför kanske kunnat vara en intressant vinkel. Istället har de journalister som nappat varit oförmögna att ställa andra frågor än standardformuläret för offentliga personer som vill gå vidare från skandaler.

GPs gulliga hemma hos-skildring av “maktparets” vitrinskåp får sägas ta priset i trivselkategorin.

Men både där och i Aftonbladets porträtt av den “karismatiska” Fallenkvist ges hon utrymme att bortförklara alla skelett i garderoben som dråpliga fadäser och missförstånd. 

Därför kan det vara på sin plats att påminna om vad dessa fadäser faktiskt bestod av, och varför det är en skrattretande lögn att de skulle vara något annat än utstuderade hundvisslor. 

Vad är då en hundvissla?

Låt oss stanna en stund vid begreppet “hundvisslor” – om ni tillåter mig det teoretiska sidospåret. 

Definitionen, i en politisk kontext, av dessa är gemensamma interna uttryck och signaler kodade för att skicka budskap till sin målgrupp, utan att vara hörbara för allmänheten. I likhet med visslan utformad för att skapa ljud som bara hundöron hör. 

I praktiken – särskilt när det kommer till modern extremistpropaganda – är det sällan så det funkar. 

Extremister vet att den frekvens de visslar på är hörbar för andra, men spelar oförstående när någon vänsterbliven påpekar vad som faktiskt hänt. Förnekelsen blir till en intern bekräftelse på gruppens strategiska förmåga. 

Har ni läst det där kapitlet av Fursten där Machiavelli hyllar taktiken att vifta med handen framför fiendens ansikte och hånfullt skrika “luften är fri” för att etablera dominans?

Inte jag heller, för metoden signalerar på det stora hela snarare lågstadiemobbare än strategiskt geni. 

Åter till Fallenkvist. 

Spridit rasistisk propaganda

Ironin i dessa försök till rumsren rebranding är att hennes USP är att kombinera två teman i sin personlighet: “kaxig, snygg influencertjej” och “gränslös rasist”.

Något som är så pass ovanligt att det ofta leder till stora (men inte särskilt långlivade) framgångar då den rasistiska rörelsen också är vansinnigt misogyn. 

Hennes initiala roll, enligt kommunikationschefen Joakim Wallerstein, var att locka äldre män till SD-kanalen Riks, något hon i GP säger sig ha stöttat fullt ut. 

Utöver det har hennes politiska gärning bestått av spridningen av rasistisk propaganda – från nidbilder av somaliska kvinnor, till uthängningen och hånet av en smygfilmad romsk kvinna från det twitterkonto där SD-influencern följde, och följdes av, uttalade nazister.

Helg seger

Den första riktigt stora skandalen – som jag av en händelse var först med att uppmärksamma – var hennes sliriga utrop av av den svenska varianten av “sieg heil” – humoristiskt omskriven till “helg seger” istället för “hell”. 

Ett uttryck som alltså använts för att fira en kommande nazistisk seger, som råkade halka ur munnen på en segerrusig politiker på valvakan där de nått stora framgångar.

Då, som nu, hävdade Fallenkvist att hon sagt fel, inte visste om kopplingen till nazism, och att det var tråkigt att det feltolkades. 

Tydligen inte så tråkigt att hon slutade använda det för att bygga sitt personliga varumärke i sociala medier, som när hon i juli i år tog med det i bildtexten av en selfie från en konsert med AC/DC. 

Att konserten tog plats på zeppelinfältet i Nürnberg, som hon också nämner i bildtexten, är så klart bara en tillfällighet – igen. Hon är trots allt “inte så jätteinsatt i nazismen”. 

Kallat Frank ”kåtheten själv”

Lite märkligt är det att hon fortfarande inte är insatt. Hon påstår sig trots allt ha börjat läsa böcker efter valnattsskandalen – något som beskrivs som en ansats att skapa en ny nedtonad profil. 

En av dessa böcker var Anne Franks dagbok, vilket ledde till nästa stora skandal då hon i ett instagraminlägg beskrev flickan som “sedeslös” och “kåtheten själv”. 

Att sexualisera barn kan passera som plump chockhumor, vilket i sig kan vara olämpligt för en aspirerande politiker.

Men när barnet i fråga är en judinna mördad av nazister och du själv företräder ett parti som har sina rötter i samma ideologi, blir det snäppet värre. 

Det tyckte också bland annat Israels ambassadör och Judiska Centralrådet, som fördömde inlägget som antisemitiskt, och synbarligen Sverigedemokraterna själva då de förflyttade Fallenkvist till en mindre publik position. 

En tänkbar följdfråga för journalisterna hade kunnat vara om Judiska Centralrådet och partiet hon tillhör också hade fel i sin kritik och borde lära sig att ta ett skämt. 

Musik som fått partikamrater att avgå

Det som tar hundvisselfrekvensen till öronbedövande nivåer men mestadels flög under radarn, är att hon valde att ljudsätta inlägget om Anne Frank med en låt av rapparen Ye, mer känd som Kanye West. 

Ye, var samtidigt högaktuell – inte på grund av sin musik, utan för ett publikt nervsammanbrott där han gradvis blev så pass rubbad i sin antisemitism att till och med MAGA-sfären, som först omfamnat honom, drog öronen åt sig. 

Musik var också temat för följande fadäs, då Fallenkvist önskade in en 20 år gammal italiensk dancedänga på spellistan till EU-valvakan – en låt som just då cirkulerade med utbytt tysk text i rasistiska kretsar online och på så vis resulterat i en skandal med ett antal stekare på tyska turistorten Sylt.

En partikollega fick avgå kort därefter då han råkade göra den uppenbara kopplingen och skrålade med på tyska under valnatten.

Inför Expressens reporter. Som just ställt frågan till Richard Jomshof om han var införstådd i vad det var för låt. För att sedan försöka ta bandspelaren ifrån reportern.

Inte direkt Machiavelli

Vi pratar som sagt inte om några machiavelliska genidrag här, snarare skamlösa mistlurar. De är, trots allt, bättre för att påkalla uppmärksamhet. 

I Aftonbladet pratar Fallenkvist om jakten efter klick, genom utmanande och provocerande innehåll i sociala medier. 

Det är kanske så man måste förstå hennes beskrivning av inläggen. Som misstag – inte i innehåll, utan i provokationskalibrering. 

Uppenbart är nämligen att hon inte har något problem med rasismen i sig, eller ens nazismen. Hennes problem ligger snarare i att hon ogillar de minimala negativa konsevenser – för henne – som följt av de starka reaktioner hon tycks vara beroende av att skapa. 

“Segerns pris”, som hon valde att döpa sin bok till. 

Inte haft onda avsikter

I GP citeras hur tråkigt hon tycker det är att vissa inte gillar henne. “Man väljer ju själv att ta illa vid sig. Och det är tråkigt att man alltid ska välja den vägen, fast det inte är med onda avsikter”. 

Personligen vet jag inte om hennes avsikter är onda. Åtminstone är de själviska på ett sätt som låter ondska passera eller uppmuntrar den. 

Jag tror nästan att det är ännu sorgligare.

 Rebecka, dina avsikter är helt och hållet irrelevanta om du sprider nazism. Mina avsikter, som jag tror att vi kan enas om är goda, är att skydda världen från samvetslösa politiska opportunister.

Därför är det tråkigt att du inte kommer att empatisera med dem, utan snarare välja att ta den här texten som en personlig attack och en ursäkt för att stärkas i din identitet som missförstådd, sexig kantdrottning.

Men den enda som har missförstått din roll är du. 

En baddie med hundvissla

När du låter partiet du beskriver att du vigt hela ditt liv åt reducera dig till en urringing för att locka gubbklick, eller degraderar dig till chaufför åt din mer rumsrena och framgångsrika kille – för att du gjort precis det du hyllades för i propagandalandskapet. 

Då projiceras inte direkt bilden av en obrydd baddie med hundvissla i högsta hugg. 

Det utstrålar snarare den djupt sittande bristen på självförtroende som får någon att söka sig till sammanhang där de nedvärderas som andra klassens medborgare, för att det är allt de innerst inne tror att de förtjänar.

En som sparkar nedåt för att, likt undergivna, svansviftande hundar, få en distraherad klapp på huvudet som tack. 

Den sorts osäkerhet som totalitära rörelser, precis som individuella övergreppsmän, nosar sig till och livnär sig på.

Om jag vore en smula mer empatiskt lagd, en smula mindre trött både på din typ och journalister som inte kan göra sitt jobb ordentligt, hade jag sagt att du förtjänar bättre.