Vilka är det som bryr sig om politik, egentligen? Av allt att döma är det ganska många. Men varför märks det inte i våra politiska partier? 

50 procent av de svenska väljarna tillhör arbetarklassen men endast 13 procent av de folkvalda i riksdagen gör det, visar ny forskning från Stockholms universitet. 

Ojämlikhet accepteras

Vi skulle aldrig acceptera att könsfördelningen i våra beslutsfattande organ såg ut så här när det kommer till könsfördelning. Och till skillnad från kvinnor, unga och människor med utländsk bakgrund har arbetarrepresentationen minskat. 

Varför? Svaret är så klart komplext. Det finns ingen ”quick fix” när det kommer till organisering. Men det går att se vissa hinder som i alla fall inte hjälper. 

Det går till exempel inte att bortse från att det beror på den professionalisering som skett av politiken. När politiken blivit ett yrke och en livsstil kan både män och kvinnor vara politiker. Men kan en arbetare vara det? 

I stället för att politiska tjänstemän möjliggör för dem som inte har vana att arbeta främst med pennan eller siffror så avkrävs folkvalda dessa kompetenser i allt högre utsträckning. 

Ett feltänk som får avståndet mellan vanliga medborgare och politiker att kännas än större. De finns ju där för att se till att en undersköterska också ska kunna drömma om att bli statsminister. 

Tidspress

Ett annat hinder är tiden. Det är väldigt svårt för dem som arbetar heltid, på plats, med lite flexibilitet. 

För dem som arbetar på kontor i allmänhet och inom idéburen sektor eller som politisk tjänstemän i synnerhet finns större förståelse och möjlighet att själv styra över sin tid. Ingen nyhet men förödande för den som jobbar på golvet när det kommer till möjligheten att engagera sig politiskt. 

Visst visar statistiken också att facken har en positiv inverkan på representationen. Men trots dessa verkar inga ansträngningar som gjort rått på andelen som faktiskt lyckas ta sig fram. 

Hårdare arbetsklimat

Men arbetslivet för svenska arbetare har inte blivit enklare. Tvärtom är kampen om tiden, makten och vinsten hårdare än någonsin. Många kämpar för rätten till rätt skydd, rätt lön och att ens orka arbeta heltid. 

Att i det läget prioritera sin hälsa eller sin situation på jobbet är inte så konstigt. Dock påminns vi ännu en gång om det ohållbara arbetslivets baksida. 

Arbetare kan helt enkelt inte ta sig lyxen att ägna sig åt politik som ett intresse en ”kul grej vid sidan av”. Det blir direkt på liv och död – och på bekostnad av en redan begränsad fritid. 

Självförsvar framför intressen

Det finns allra säkert massa saker svenska arbetare skulle ägna sig åt om överlevnad inte var den som upptog nästan all tid och ork. 

Kanske skulle Byggnadsfackets blivande ordförande Kim Söderström hellre sommarprata i radion om sina personliga intressen och drömmar än om hur hans mammas kropp slets sönder av att arbeta. Den lyxen kan han inte ta sig.  

I stället behövde han, likt många andra arbetare dra lasset att upplysa den halvan av befolkningen som gjort dem till exotiska inslag i svensk offentlighet. 

Forskningen visar också på att det inte rör sig om vare sig kompetens, ambitioner eller potentiellt väljarstöd, något som ofta använd som ursäkter för att vifta bort människor från golvet.

SD bäst i klassen

Och det enda parti som utmärker sig är Sverigedemokraterna. De lyckas på något vänster bana vägen för fler arbetare än de andra riksdagspartierna. 

Ihop med dessa siffror, som visar svart på vitt att människor inte är mindre benägna att kryssa en arbetare, bör andra partier fundera på om deras partikultur kan ha med saken att göra.

Och den som drar slutsatsen att arbetare är dumma och dåliga för att de väljer ett alternativ som i större utsträckning faktiskt representerar dem gör inte annat än att skjuta ifrån sig ansvaret och visa på det klasshat som helt uppenbart genomsyrar stora delar av vårt samhälle.

Anledningarna är så klart fler än så. Men siffrorna är en viktig påminnelse om hur illa ställt det är i svensk politiks toppskikt. Dels för att viktiga perspektiv missas, dels för att forskningen visar att en bättre representation skulle kunna locka väljare från grupper som partier till vänster i alla fall säger sig vilja komma åt.  

De som vill vara ett parti för svenska löntagare (hallå, röda laget!) borde ta detta på allvar och ägna sig åt självkritik.