Sedan flera år hamnar hyreshöjningarna regelmässigt högre än löneökningarna. Redan nu ser vi att det kommer att bli så även nästa år.

De hyresavtal som redan är klara har hamnat på 5,0 – 5,5 procents höjning av hyran.

Samtidigt kräver industrifacken 4,2 procent i löneökning i den avtalsrörelse som just har startat.

Vi ser alltså att hyran äter upp en allt större del av lönen samtidigt som köpkraften urholkas.
Men bakom dagens dysfunktionella hyresmarknad ligger en kraftigt eftersatt hyres- och bostadspolitik där självklara politiska lösningar gång på gång har ratats.
Som en av Tidös första åtgärder efter valsegern 2022 skrotades till exempel alla statliga investeringsstöd för nya bostäder.

Trångt, dåligt och fult

Det var ett effektivt sätt för högern att stoppa byggandet av nya bostäder och därmed trissa upp priserna på landets bostadsrätter.
I kombination med regeringens inaktivitet för att möta den byggkris vi fortfarande lever i är det uppenbart att Tidöpartierna inte vill ha en mer aktiv bostadspolitik.

I stället överlåts såväl byggande som hyressättning till marknadskrafterna.

Det får till följd att standard, läge, trångboddhet och hygienutrymmen i dag helt skiktas efter inkomst och definitivt inte efter behov.

Och det här får konsekvenser, inte minst för landets ekonomi. Det blir uppenbart när vi studerar svensk nutidshistoria.

De stridsrop som hördes på 1950- och 1960-talen hade nämligen en helt annan innebörd än dagens marknadslösningar. Och de var inte ens kontroversiella.

Decennier med vägglöss

Decennier med vägglöss i bostäder efter att svenskarna flyttat in till städerna hade satt sina spår. Usel boendestandard gjorde arbetskraften sjuk och långa färdvägar hade försvårat för människor att ta sig till jobbet.

Politik och näringsliv stod enade bakom den stora utbyggnaden av bostäder med hög standard och nära till arbetsplatserna.

Det var ett sätt att öka svensk tillväxt.

I dag har alla tankar på vad som är bäst för svensk ekonomi slängts överbord.

Kvar som drivkrafter för samhällsplanering står endast byggherrarnas personliga vinstlystnad och de borgerliga kärnväljarnas önskan att den egna bostadsrätten ska öka i värde.

I en sådan verklighet slängs hyresgästerna till vargarna. För några år sedan visade en granskning i Dagens Nyheter att i sex av tio granskade bostadsområden hade byggherrarna struntat i att bygga skolor och förskolor.

Det var helt enkelt inte tillräckligt lönsamt.

Vinstkalkylerna ska inte längre styra

Kommunerna har därefter fått bygga baracker eller inreda källarlokaler till skolor och förskolor för att täcka behovet.

Naturligtvis behöver det inte vara så.

Och naturligtvis är det ett politiskt val om byggandet ska fortsätta styras av byggherrarnas och moderatväljarnas personliga vinstbegär eller om det ska styras av medborgarnas behov.

I Stockholm stad har den nya majoriteten med S, V och MP valt medborgarnas väg och just klubbat en ny markanvisningspolicy för nybyggnation.

Från och med nu ska samhällets och de boendes behov vara styrande, inte företagens vinstkalkyler, lovar Clara Lindblom (V), bostads- och fastighetsborgarråd i Stockholms stad.

”Om man vill bygga i den här staden, ska man som byggaktör… …kunna visa att man kan ta ansvar för både sina fastigheter och närområdet, förmedlar bostäder på ett schysst sätt och inte ställer upp orimliga tillträdeskrav. Marken är stockholmarnas gemensamma tillgång och då är det inte mer än rätt att byggandet också ska ske utifrån stockholmarnas behov”, skriver hon.

Det är naturligtvis vad varje anständig kommun bör göra.

Men även på riksplanet behövs en stor förändring.

Inga fler knäppa C-uppgörelser

Socialdemokraterna måste sluta bjuda in de borgerliga partierna till ständiga överenskommelser om hur byggreglerna kan monteras ned.

Byggreglerna infördes i samförstånd med näringslivet på den tiden det var prio ett att få en frisk, välmående och stark arbetskraft till jobbet.

Denna ambition är i ständig konflikt med viljan att maximera vinsten till Sveriges byggherrar.

Socialdemokraterna bör ta den konflikten å de boendes vägnar, i stället för att jamsa med i regeringens och Sverigedemokraternas ständiga dans mot alltmer avreglerade byggregler.

Rent kontraproduktivt är också det ständiga borgerliga förslaget om att införa marknadshyror. Idén med marknadshyror förutsätter en ständig bostadsbrist för att maximera hyresvärdarnas och byggherrarnas vinster.

Någon annan funktion fyller inte marknadshyror. Marknadshyror har aldrig heller fungerat på något annat sätt.

Även arbetarfamiljer måste få bo

I rikspolitiken måste också de statliga investeringsbidragen återinföras så att byggkostnaderna kan sänkas till rimliga nivåer.

Att återinföra investeringsbidragen är en självklar uppgift för Magdalena Andersson vid en valvinst. Det är nödvändigt för att öka bostadsbyggandet. Centerns vurm för byggherrarnas vinster måste få stå tillbaka.

Och någonstans därefter har vi skapat ett samhälle där vi återigen kan skapa rimliga hyresvillkor även för arbetarfamiljer.