”Moderaterna och Socialdemokraternas 90-talsnostalgi är ett svek mot Borlänge”
1990-talet fortsätter hemsöka Sveavägen 68, skriver Ali Jundi, ordförande SSU Dalarna.
Vid älvens strand byggdes en stad upp av cement och stål. Fabrikerna viskade om en framtid ljusare än då. Gatorna kokade av arbete och håg, kommer du ihåg? Borlänge, framtidsstaden, byggdes upp.
Dess yttre spelade ingen roll, det var det inre som räknades. Jag bor i denna utopi till stad och kommer förmodligen fortsätta göra det. Men min generations framtidsutsikter ser inte lika ljusa ut som innan.
Inget hände av sig självt
Industrimetropolen byggdes dock inte av sig själv. Stora infrastruktursatsningar gav industrierna och i längden folket, förutsättningar att verka i Borlänge. Välfärden i staden byggdes ut: förskolor, skolor och en och annan vårdcentral etablerades.
Men sen tog det stopp. Från statligt håll kom en besatthet av positiva siffror på ett papper, landets fortsatta utveckling blev ett minne blått.
Svenskt Näringsliv och LO är överens om att låta staten gå med underskott och låna till investeringar. Parterna är överens om att det är absolut nödvändigt, för att se till att förutsättningarna finns där för ett bra företagsklimat och ökade livsvillkor för arbetarna.
S och M verka hoppas på marknaden
S och M håller inte med, trots en enormt låg statsskuld.
Ibland känns det som att politikerna lever i en alternativ värld där framtiden aldrig diskuteras. Ansvaret för stora samhällsnyttiga investeringar fortsätter vara i marknadens händer, vi har sett hur det funkat.
“Den politiska skuld som byggs upp får kommande generationer ta hand om, så länge inte ett läskigt lån tas i mitt namn.”
Konsekvenserna av denna passivitet märks av redan nu med en välfärd som halkar efter, en föråldrad infrastruktur som lappas och lagas stup i kvarten och en bostadsbrist som hindrar unga från att ta steget in i vuxenlivet.
Stora reformer – inga pengar
Detta är också enormt skevt från Socialdemokraternas håll. Samtidigt som stora reformer diskuteras inom partiet, är signalen utåt att de är för skraja för att genomföra dem.
Det känns som att 90-talskrisen fortsätter hemsöka Sveavägen 68, tre decennier senare.
Det är dags för Sveriges största parti att ta sig i kragen och ta ansvar för ungdomens framtid, oavsett om de bor i Borlänge, Stockholm eller någon annanstans i landet. Allting annat är ett svek.