Det sägs att män ska tänka på romarriket. Själv tänker jag ofta på den tyska 1900-talsjuristen Carl Schmitt istället. Det är allt annat än upplyftande. Den senaste veckan, efter SDs attacker på den Svenska kommittén mot antisemitism, har det blivit olidligt. 

Carl Schmitt blev professor i juridik 1910 och gick med i det tyska nazistpartiet 1933. Hans tänkande har influerat den extrema högerkanten men har också fångats upp bredare än så, och han refereras idag av intellektuella även till vänster.

Kanske kan man säga att han blivit lite inne igen på sistone. 

Schmitt är nog mest känd för att ha definierat politik som att i grunden vara en fråga om att dela upp världen mellan vänner och fiender. Om vi förstår politik på det sättet blir diskussionen inte en fråga om principer i sig. Det relevanta är vem som ska få tala, och vem som inte ska få göra det.

Vem är med oss, och vem är mot, och vilka är egentligen vi? 

Så kan man förstå till exempel att Sverigedemokraterna för bara några år sedan kunde slå sig blodiga för yttrandefriheten i att få bränna koraner samtidigt som de också drev frågan om att ett förbud mot att bränna den svenska flaggan.

Det är omöjligt att få ihop rent principiellt i någon form av liberal mening, men fullt begripligt om vi ser politik i termer av vänner och fiender, svenskar och muslimer, vi och dem. 

Svenska kommittén mot antisemitism ingen vänstersekt

Och när SKMA, näppeligen någon vänstersekt, nu nyligen återigen kritiserade SD för att helt uppenbarligen vara djupt infekterade av antisemitiska förställningar valde Åkesson inte klädsam självkritik. Inte ens att försöka argumentera mot i sak. 

Istället slog SD ifrån sig med argumentet att SKMA verkade ha något emot dem i största allmänhet. Och när det inte fungerade avfärdade Åkesson med fler till slut kommittén som ”en politisk aktör”.

Om man inte är en vän så är man en fiende, och nu är ni fiender, var det tydliga budskapet. 

Det stora problemet med detta är att SD istället för att ta tag i den uppenbara antisemitismen i de egna leden misstänkliggör de som har modet att lyfta fram den. Men det visar också på en syn på demokrati där lojaliteter är viktigare än sakfrågor och principer. Där civilsamhället ska anpassa sig efter makten, eller stämplas som fiender. Vi kan kalla det ett Scmittskt helvete, som vi rasar ner i allt fortare. 

Vi är mer känslostyrda än vi vill erkänna

Och grejen är den att Carl Schmitt inte hade helt fel i hur han förstod världen. Det finns och kommer förmodligen alltid finnas ett element av gängkrig i politiken. Eller fotbollsmatch. Det har i sin tur att göra med att vi alla är mer känslostyrda än vi kanske tycker om att erkänna.

Den politiska psykologin är full av  experiment som visar hur häpnadsväckande villigt förnuftet är att slå knut på sig självt för att slutsatserna ska stämma med de känslomässiga ingångarna och lojaliteterna. 

Men det är inte det enda sättet att se på saken. Politik skulle ju helt enkelt kunna vara något annat än att i Schmitts anda först definiera dina fiender för att sedan krossa dem. Kan man ju tycka. 

Men nej, det finns inte jättemycket på pekar åt rätt håll i dagens politik. Det är gängkrig hela dagen istället. Den som ens försöker något annat avfärdas som klägg. Och i det kriget blir det som på den där gamla filmaffischen sanningen som är det första offret. 

Finns det en massa antisemitism inom Sverigedemokraterna? Tja. Har påven en lustigt mössa? Men det spelar liksom ingen roll vad som är sant när striden handlar om lojaliteter. När budbäraren blir allt och budskapet inget. När den enda frågan som är viktig på riktigt är om du är med eller mot. 

Ibland tror jag inte vi riktigt förmår ta in hur illa det här är. Och det skrämmer ärligt talat skiten ur mig.