Vilken finsk författare blir den första att komma ut med att hen klipper håret inför bokmässan i Helsingfors? 

När får vi rubriker som ”Sofi Oksanen: Mitt liv som postkolonial hårdrottning var över”, med bylinebild av just Sofi Oksanen i ny, råttfärgad page här i Finland?

Det är osannolikt. 

En figur som Jens Liljestrand kan nämligen bara uppstå i Sverige. Likt Spotify, familjen Ingrosso och semmelwrapen.

Finska författare upptagna med att protestera

Finländska författare har inför bokmässan varit upptagna av att protestera mot den nya regeringens planer på att höja bokmomsen till fjorton procent, vilket skulle göra Finland till ett av de länder i hela Europa där böcker beskattas högst. 

Faktiskt så högt att staten skulle tjäna mer, per såld bok, än författaren själv. 

Över 900 författare har skrivit på ett upprop mot regeringens planer. I uppropet ingår också önskemål om strängare krav på streamingstjänster som Storytel och Bookbeat, i grunden svenska uppfinningar som skakat om den finländska bokmarknaden. 

Att streamingtjänsterna dominerar i Finland beror på att svenska Bonnier och Storytel numera även äger stora delar av landets förlag. Den expansionspolitiken sträcker sig också till så gott som samtliga finlandssvenska dagstidningar, som nyligen köpts upp av Bonnier news.

Så varför ser kulturdebatten så annorlunda ut i Finland, trots det starka svenska inslaget?

Saknas kultursidor i Finland

En förklaring är att landets två stora kvällstidningar, Iltalehti och Ilta-Sanomat, inte har några kultursidor. Den skillnaden kan inte underskattas.

Därför är också den eventuella kulturdebatten hänvisad till två drakar: Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat. 

Det som skrivs där kan vara essäer, kulturnyheter, recensioner, hövliga krönikor, men det är inte kulturdebatt. 

Det är inte kritiker som varslar om den finländska romanens förestående död, det är inte kulturskribenter som säger att alla andra kritiker har fel i huvudet, det är inte debatter om Israel-Palestina. 

Inte heller är det tvärsäkra påståenden om pastans uselhet eller havregrynsgrötens förträfflighet. 

Det är: stiltje.

Finland inte ett Sverige för vuxna

Finland är kanske inte ett Sverige för vuxna, däremot ett Sverige för dom som satt längst bak i klassen, som inte hade något behov av att ständigt höra sin egen röst, som helst ville undvika all onödig uppmärksamhet. 

Det kan leda till bra litteratur, eftersom det inte finns något brus som stör, men det leder inte till speciellt dynamisk publicistik.

Givetvis är finländska mediehus numera underställda samma krav på klick som de svenska. Men hos oss har man inte fattat att de stora läsarvolymerna kan hittas via opinion, i stället söker man dem genom snackisar, vilket har haft till följd att kultursidorna blivit mer triviala. 

Fler monsterrubriker, fler axelrycknings-framkallande spaningar, men ganska få saker att gräla om.

Politiken led av samma konsensuskultur

Även den finländska politiken brukade vara underställd samma konsensuskultur. Detta har förändrats sedan sannfinländarna tagit allt mer plats i riksdagen. 

Förra veckan föreslog två politiker ur det högerpopulistiska partiet att trebarnsmammor borde slippa skatt helt och hållet för att bota landets akuta nativitetsproblem. 

Det föds för få finländare, säger forskningen. Att ta in invandrare för att bota befolkningsundeskottet är förstås inte ett alternativ för en högerregering som ständigt använder Sverige som skräckexempel.

Om detta varit Sverige hade sannfinländarnas utspel gått hela varvet runt sociala medier, tagit en avstickare via kvällstidningarna och kanske till slut landat i ett krav på någons avgång. 

Kanske hade SVT Debatt grävt fram en tradwife och bett henne hålla ett brandtal för fertiliteten, eller så hade Joel Halldorf skrivit om den andliga öken ett barnlöst land befinner sig i.

I Finland höjer vi ett ögonbryn, och fortsätter att hålla käften längst bak i klassen. Och så kommer vi att fortsätta på Helsingfors bokmässa på torsdag. 

Jag hoppas att Sofi Oksanen inte har klippt sig.