”Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför”, en av Kjell Höglunds mest kända låtar, finns med på hans första, självutgivna LP från 1971. ”Hon låter så lycklig, hon låter så fin” fortsätter texten. 

I ”Kjell Höglund och hans värld” har reporten och författaren Anders Sundelin gjort det pikanta fotarbetet och letat upp den levnadsglada kvinnan på övervåningen för ett halvt sekel sedan och ställt frågan: – Minns du kufen som bodde under dig?

Visst minns hon Kjell. Och visst bjöd hon in honom på kaffe och knäckebröd en gång. Hon tyckte om sången, den var så naturlig och direkt i tilltalet, inget pornografiskt.

Sundelins bok är den första större biografiska verket om den svenska kultartiste Kjell Höglund och tar avstamp i frågan varför Höglund är ett större fenomen nu än han var medan han fortfarande spelade och gav ut skivor. 

Sundelin är själv ungdomsbekant med Höglund, och sitter i ett gynnsamt läge när det gäller att spåra personer som kan tänkas ha saker att berätta om Höglunds tidiga år. 

Lär mig om vampyrer

Kapitlen är uppbyggda kring teman. I ett frågar Sundelin en sångpedagog varför man aldrig hör Höglund andas på de intima inspelningarna. 

Ett annat resonerar kring huruvida Höglund är en politisk sångare.

Sundelin löper gärna vidare längs Höglunds tankebanor och lär mig därigenom ett och annat om hur missväxtåret 1867 drabbade norra Ångermanland (med utgångspunkt i texten till låten Erik Olof Älg). 

Jag lär mig också om vampyrernas roll i den västerländska kulturhistorien (apropå Höglunds resa till Transsylvanien 1973), samt varför brev är en dålig källa till kunskap om man vill veta hur någon mår på riktigt. 

Undvik om du avskyr kuriosa

Strängt taget gäller att om man avskyr kuriosa och gillar mer stramt hållna biografier bör man undvika boken. I ett kapitel breder en lång, oanständig bondvisa ut sig över en och en halv sida.

Den är insjungen av Göran Ryder, Höglunds morfar, för Sveriges Radio i Klovsjö 1951.

Vissa kapitel är närmast överstinna av samhällsorientering och räknar helt enkelt upp händelser, i det lokala och i världen, från ett i Höglunds liv signifikant år (exempelvis födelseåret) och listar därtill svenska nyord i tryck det året. 

Borde detta enligt Sundelin finnas som ett bihang i alla biografier, eller varför är det motiverat just här?

Störst utrymme får ändå alla personliga röster om Kjell Höglund. Sundelins reportergärning framstår som monumental när han kuskar land och rike runt för att leta upp kusin Boel Sjödin, skolkamrat Björn Bränngård och faderns gamla partikamrat Peter Frost. 

Man kan förstås hävda att det digra reporterflängandet är gjort av nödtvång; Höglund själv bor i dag på äldreboende och är inte längre i stånd att berätta sin historia. 

Men jag tycker att det finns något vackert och sant i att låta just dessa röster bygga upp historien, röster från miljöer där han levde och verkade. 

Intervjuer med Lars Winnerbäck och Annika Norlin

En annan, mindre ambitiös bok om Kjell Höglund hade kunnat varit mer inriktad på citat från villiga kändisar. 

Och visst, de svenska storartisterna med starkast Höglund-anknytning, Lars Winnerbäck och Annika Norlin, får ett kapitel var. 

Men kapitlet om Margaretha ”Maggi” Granström, Kjell Höglunds exfru, är längre och mer varsamt berättat. Maggis dotter Maria Granström berättar hjärtskärande om parets liv tillsammans, som tog slut när Maggi dog i cancer 2001.

Jag uppskattar även när boken går bortom personöden och gör ansatser till att förklara varför Kjell Höglund skriver som han gör. Sundelin tydliggör exempelvis spåren av Höglunds utflykter i den danske andlige författaren Martinus läror. 

Genom intervjuerna med musikerna kring artisten går det också att förstå hur låtarna tar sin inspelade form. Här hjälper även Höglund själv till att förklara, via ett inlånat citat från en tidigare Sundelin-bok, Konsten att berätta en historia:

I studion behöver musikerna bara höra en vers, sen har dom hört skiten. Jag kan höra dom sucka för att det inte är nåt spän­nande den här gången heller. ”Ah, det är den melodin!” Då får man skämmas igen.

En unik låtskrivarröst

Det finns något sällsamt och vildvuxet över denna levnadsbeskrivning som gör att läsningen ibland hamnar liksom inuti ”Desertören”, en av Höglunds vindlande låtar som klockar in över 15 minuter. 

Och där är inte alls oangenämt att befinna sig. Just frågan om varför kultfiguren Höglund är större i dag än då förblir kanske obesvarad.

Men Kjell Höglund och hans värld är en lustdriven, spretig och kulturhistoriskt rik biografi om en fantastiskt unik låtskrivarröst.