Socialdemokraterna och Moderaterna i armkrok när Sverige kör ut över stupet
Socialdemokraternas uppgörelse om balansmålet med Tidölaget skadar vårt land, skriver Arbetets politiska redaktör.
Efter förra veckans arbetarrörelseinterna gruff – LO-facken är missnöjda med Socialdemokraternas ekonomiska politik – levererade Magdalena Anderssons parti ytterligare dumheter.
Vi börjar med att backa bandet.
Överskottsmålet uppfanns efter 90-talskrisen, en tid med växande statsskuld och hög inflation. Idén med målet var att stat, kommuner och pensionssystem tillsammans skulle gå med plus. På så sätt skulle statsskulden kunna betalas av. Och det fungerade. Sverige har i dag en av västvärldens lägsta statsskulder.
Men under tiden har vi skaffat oss helt andra problem: en permanentad massarbetslöshet, en skola som inte tillräckligt väl lär barnen att skriva, läsa och räkna, bostadsbrist, usla vägar, vårdköer, järnvägar som faller samman, och vattenanläggningar så gamla att priset på dricksvatten chockhöjs. Och då har vi inte ens nämnt klimatet.
Budgeten har åkt snålskjuts
Vi är ett land som inte är anpassat för dagens behov, än mindre för framtidens. Svaret på det är ett avskaffat överskottsmål och införandet av balansmålet, tror S, M, L, KD, SD och C.
På torsdagsförmiddagen samlades så företrädare för alla partier i riksdagen och meddelade att från 2027 behöver statens finanser inte längre gå med plus. Underskott i dåliga tider ska istället balanseras mot överskott i goda tider.
MP och V var på plats i lokalen men ansluter inte till det nya regelverket. Och så sent som i januari ville både KD och L se ett underskottsmål som möjliggör låneinvesteringar i infrastruktur och utbildning men nu verkar alltså S och M gemensamt pressat småpartierna tillbaka in i en konservativ position.
Här kan det vara värt att påminna om att pensionssystemet inte längre genererar lika stora överskott som tidigare, på grund av att allt fler äldre är beroende av systemet. Statsbudgeten kan inte längre, som förr, åka snålskjuts på pensionssystemets överskott för att nå överskottsmålet.
Och helt ärligt, i praktiken övergavs överskottsmålet under Anders Borgs tid som finansminister, då skattesänkningar prioriterades framför offentliga överskott.
Nato kräver miljarder
Att i dag låsa fast sig vid ett balansmål är att låsa fast sig vid hur saker i praktiken har fungerat de senaste tio åren. I verkligheten ändrar det ingenting för en välfärd på kronisk svältkur eller för möjligheten att göra nödvändiga investeringar.
Jo, det lösgör ytterligare 20 miljarder kronor årligen i reformutrymme, jublar moderater och socialdemokrater. Men räcker det för att göra stora och strategiska satsningar? Knappast.
20 miljarder är lika mycket som alla regioner tillsammans går med underskott i år. Underskotten betyder i klartext sämre vård.
20 miljarder är lika mycket som motortrafikleden Tvärförbindelse Södertörn i södra Stockholm beräknas kosta att bygga. 20 miljarder är lika mycket som byggandet av Nya Karolinska i Stockholm beräknades kosta.
Som medlem i Nato förväntas vi rusta upp både vägar och järnvägar för att kunna transportera trupper och utrustning. Dessa investeringar tros kosta över 110 miljarder kronor.
De elnätsinvesteringar som behöver göras innan år 2030 beräknas kosta 400 miljarder kronor. Fram till 2045 beräknas de kosta bortåt 1 000 miljarder kronor.
Bara för att nämna några exempel.
Myndigheten: Höj skatten!
För elva år sedan fick Konjunkturinstitutet i uppdrag att utreda konsekvenserna av att ersätta överskottsmålet med ett balansmål. Slutsatsen som myndigheten landade i är värd att påminna om i dag:
Det spelar ingen större roll vilket mål politikerna ställer sig bakom. Om staten inte ser till att få in mer pengar, så går allt ändå åt skogen.
Sedan dess har inkomstskatterna sänkts med cirka 100 miljarder kronor. Värnskatten har avskaffats. Och i Tidölagets förslag till höstbudget finns nya stora skattesänkningar som kommer att göra Sverige svagare och fattigare.
Skattesänkningar som Socialdemokraterna till stor del accepterade i sin skuggbudget.
Det lämnar oss till slut med frågan vilken konflikt Magdalena Andersson egentligen tänker ta med Ulf Kristersson vid nästa val.
Vem är mest kompetent att regera ett land som får fortsätta förfalla?