Välfärden går på knäna. Nedskärningarna i välfärden drabbar inte bara oss arbetare, utan även de människor vi tar hand om. Förskolegrupperna växer, vårdpersonalen blir färre, och äldreomsorgen lider av kronisk underbemanning.

Detta går ut över kvaliteten på den omsorg vi kan ge – den omsorg deras barn och föräldrar är beroende av. Men hur ska vi kunna ge dem den trygghet och värdighet de förtjänar när vi ständigt pressas till det yttersta?

Hur ska vi försörja familjen?

Som mamma, vårdnadshavare, anhörig och arbetare ser jag med stor oro på den nya budget som regeringen lagt fram. Detta är inget annat än ett direkt angrepp på oss som dagligen sliter för att få ihop vår vardag.

Budgeten är fylld av nedskärningar på välfärden, högre skatter för låg- och medelinkomsttagare, samtidigt som politiken tydligt gynnar storföretag och de allra rikaste.

Vi, som står längst fram och arbetar för att samhället ska fungera, lämnas med allt mindre i plånboken.

Hur ska vi kunna försörja våra familjer när skattesänkningar för de redan förmögna prioriteras samtidigt som de skär ner på livsviktiga samhällstjänster som sjukvård, utbildning och äldreomsorg?

Vårt slit är inget värt

Regeringens budgetförslag är ett hårt slag mot oss arbetare, och ett svek mot alla som kämpar för att hålla samhället i gång. Genom att prioritera skattesänkningar för de redan rika, samtidigt som de skär ner på välfärden, skickar de ett tydligt budskap: våra insatser, vårt slit och våra liv är inte värda något.

Det är vi arbetare som varje dag tar hand om samhällets mest utsatta – barnen, de äldre, de sjuka. Vi arbetar i förskolor, skolor, vården och omsorgen, där vi tar hand om deras barn och deras föräldrar.

Men vad får vi tillbaka? Nedskärningar, stress och försämrade arbetsvillkor. När resurserna minskar, blir vi allt mer överbelastade, och våra jobb blir allt svårare att utföra på ett tryggt och säkert sätt. Hur länge ska vi tvingas stå ut?

Varje krona räknas

Det blir en ond cirkel. Hur kan regeringen blunda för att deras egen familj är beroende av vårt arbete för att få den omsorg och trygghet de förtjänar?

Välfärden går på knäna, och vi ser hur resurserna minskar dag för dag. Skolorna får allt mindre stöd, och tryggheten på arbetsmarknaden urholkas. Allt medan klyftorna i samhället växer, de rika blir rikare och deras vinster skyddas.

Denna budget tar inte hänsyn till vanliga människors verklighet. Det är vi, dom som arbetar och sliter för att få ihop vardagen, som känner av varje nedskärning.

Vi lever i en verklighet där varje krona räknas, där jobben är osäkra och framtiden för våra barn och äldre blir alltmer oviss.

Kortsiktigt och orättvist

I stället för att investera i de samhällsbärande yrkena och säkerställa att välfärden fungerar för alla, väljer regeringen att prioritera skattesänkningar för de rikaste. Det är en politik som inte bara är kortsiktig, utan också djupt orättvis.

I stället för att förbättra våra villkor, vi som tar hand om deras närmaste, väljer regeringen att prioritera sig själva. De sänker skatterna för de rikaste och fyller sina egna fickor, medan vi får kämpa med sämre löner och försämrade arbetsvillkor.

Det är ren egoism. De ser inte längre än till sitt eget bankkonto och väljer att blunda för konsekvenserna – för sina barn, för sina föräldrar, och för hela samhället. Hur kan de rättfärdiga att vi, som arbetar i vården, skolan och omsorgen, sliter hårdare än någonsin för allt sämre förutsättningar, medan de lever i överflöd?

Räknas bara de rika?

Vi kräver rättvisa och respekt. Vi arbetare förtjänar bättre. Vi kräver en budget som prioriterar välfärden och oss som ser till att samhället fungerar. Vi vill ha arbetsvillkor som gör det möjligt för oss att utföra våra jobb på ett säkert och värdigt sätt, utan att vi ska behöva oroa oss för utbrändhet och överbelastning.

Den nuvarande budgeten är inget annat än ett svek – inte bara mot oss arbetare, utan mot hela samhället. Regeringen måste sluta gynna de rikaste och i stället investera i dom människor som varje dag arbetar för att ta hand om deras barn, deras föräldrar och alla andra som är beroende av en fungerande välfärd.

Det är dags att stå upp för rättvisa, solidaritet och ett samhälle som fungerar för alla, inte bara för de allra rikaste.

Vi kräver förändring nu.

  • Andrea Leal
    Facklig företrädare, Kommunal Stockholms län