Den ekonomisk-politiska debatten präglas av starka värdeord. Det kan handla om skattetryck och försörjningsbörda. På arbetsmarknadens område får vi vanligtvis höra att det krävs utbudsorienterade strukturreformer som ökar flexibiliteten, minskar marginaleffekterna och sänker trösklarna.

I praktiken betyder det att fackens ställning ska försvagas, att löntagarnas trygghet ska minska och att löner ska pressas nedåt.

Bakåtsträvande egoister

Med ambitionen att göra den här teknokratiskan politiskt lättsmält, kombineras språkbruket med tillägget att det handlar om reformer som vi som kollektiv tjänar på.

På det sättet placeras kritikern av reformerna i den moraliskt degenererade gruppen av bakåtsträvande egoister som inte klarar av att lyfta blicken och ta ansvar för en bättre fungerande helhet. Den arma saten prioriterar särintresset framför allmänintresset.

Vad reformerna i praktiken betyder är att skillnaderna i arbets- och livsvillkor ökar mellan olika löntagargrupper – och mellan de som har jobb och de som inte har det. En bättre fungerande arbetsmarknad uppnås därför genom att minska samhällets jämlikhetssträvan.

Utsatta får mindre för att andra ska få mer

Målkonflikten mellan ekonomisk effektivitet och jämlikhet blir samhällsutvecklingens urkraft. Allmänintresset kräver att utsatta grupper får mindre, för att andra ska få mer.

De politiska reformer som sedan 1990-talet har genomdrivits i västvärlden med den här politiska inriktningen har inte resulterat i det som utlovades.

Det betyder inte att varje enskild reform har varit feltänkt, men den allmänna inriktningen på politiken har varit ett misslyckande – inte minst i termer av produktivitet, sysselsättning och jämlikhet i livschanser.

Mångfalden ökat och takhöjden höjts.

Det är bland annat därför som vi de senaste 10-15 åren har sett en internationell ekonomisk-politisk debatt som alltmer har kommit att präglas av alternativa synsätt. I takt med att det har blivit uppenbart för allt fler att verkligheten inte har utvecklats i linje med de dominerande hypoteserna, har också mångfalden ökat och takhöjden höjts.

En organisation som OECD menar att många av de ekonomiska och sociala problem som västvärlden brottas med i dag delvis förklaras av de reformer som organisationen de senaste decennierna har övertygat medlemsländerna om att genomföra.

En viktig orsak bakom den här typen av självkritik är att mångfalden inom den ekonomiska forskningen har ökat. Den är i själva verket många gånger det drivhus som har krävts för att fördjupa det politiska samtalet.

Ett exempel på detta är att den snabbväxande forskning som studerar hur bristande konkurrens mellan arbetsgivare om löntagarna pressar löner och villkor redan har fått kunskapsmässigt och politiskt genomslag.

Men inte i Sverige. 

I vår från omvärldstrender skyddade tillvaro går det inte att skymta ett embryo till seriös diskussion om den här forskningen och dess politiska implikationer. Det är ingen slump, utan ett resultat av minst två saker:

Lobbyisterna

Starka näringslivsintressen och deras betalda akademiker vill inte bidra till en mylla som möjligen kan hota deras politiska hegemoni.

Facken har tappat

Fackföreningsrörelsen har abdikerat från sin roll som världsledande kunskapsbärare och tänkare runt ekonomi och arbetsmarknad.

Tre områden att förbättra

Forskningen mycket tydligare än tidigare, och i kontrast till de utbudsorienterade strukturreformer som vi har fått med modersmjölken, identifierar tre områden som centrala för en ekonomiskt effektiv arbetsmarknad.

  1. Konkurrensmyndigheter måste skärpa arbetet med att ta bort regler som begränsar arbetsgivarnas konkurrens om löntagarna. 
  2. Fler faktiska jobbmöjligheter, till exempel i form av fler bostäder, utbyggd infrastruktur och mer kompetensutveckling.
  3. En starkare kollektiv förhandlingsposition för löntagarna.

På detta sätt kan politiken bidra till att balansera den makt som arbetsgivare många gånger har att betala löner som ligger under de värden som de anställda skapar på jobbet.

Det handlar därför om att förbättra förutsättningarna för löntagarna att ersättas med en lön som motsvarar deras produktivitet. Om detta uppnås gynnas samhällsekonomin och sysselsättningen. Slutsatsen kan inte bli någon annan: fackföreningsrörelsen har ett jobb att göra.

Men med förhoppningen att väcka någons nyfikenhet för den här nya arbetsmarknadsforskningen, har jag skrivit en översiktsartikel i tidskriften Ekonomisk Debatt som har publicerats i dagarna. Den kan du läsa HÄR.

  • Daniel Lind
    forskningsledare för Facken inom industrins produktivitetskommission