Snart är diamanter inte heller värda ett skit
Sakers värde är inte skrivet i sten, skriver debattören Elias Efvergren.
”Visste du att det finns en aluminiumobelisk högst upp på Washingtonmonumentet? När den byggdes var aluminium ett av världens dyraste material. Det var mycket svårt att framställa, så det var en bedrift.
Kort efteråt kunde man massproducera aluminium. Nu är det löjligt billigt. Något som en gång var värdefullt är nu en förbrukningsvara. Så blir det även för diamanter.”
Massproduktion hotar värde
Så börjar dokumentären på Netflix ”Ingenting varar för evigt” som handlar om just diamanter. Vi får veta spelet bakom dess pris, deras egentliga ursprung och den panik som nu spritt sig bland dess aktörer.
Diamantindustrin genomgår nu väldigt stora förändringar, i och med den teknologiska utvecklingen som gör det möjligt att massproducera diamanter, bland annat i enorma fabriker i Kina.
Men varför är saker egentligen värda det de är värda? Det låter som en enkel och självklar fråga. Hur kommer det sig att diamanter är värda så mycket, trots sin obefintliga nytta?
Utbud och efterfrågan räcker inte som förklaring
Varför kostar egentligen en palsternacka 20 kronor, ett Nintendo Switch 3 690 kronor eller en Edifier MP230 radio 749 kronor?
”Ja, serru… det har ju med utbud och efterfrågan att göra. Inga följdfrågor tack!”
Nej, så är det faktiskt inte. Svaret jag också själv fick från den bortvillande dimridån som också går under namnet nationalekonomi håller inte mot verkligheten. I stället är värdet bestämd av hur mycket mänskligt arbete som gått åt för att få varan till marknaden.
Okej, jag tror inte riktigt på det… Men varför spelar det någon roll?
Att vara efterklok är ingen vetenskap
För det första spelar det roll för att utbud och efterfrågan inte har någon möjlighet att förutspå eller förklara varors priser. När utbud och efterfrågan möter varandra i ”jämvikt” för ett Nintendo och en radio så har de olika värde, men varför det är så finns det ingen förklaring till.
Det är inte heller en teori som klarar av de grundläggande kriterierna för vad en vetenskaplig teori är (bland annat är den inte falsifierbar). Vid varje givet tillfälle kan den bara i efterhand säga att ja, där hade vi ett pris och en kvantitet som såldes.
Det är jämförbart med en meteorolog som dagen efter bekräftar att ja, igår var det regn.
Arbetets värde mörkas
För det andra, och det här är ännu viktigare, så fördunklar den det faktum att värde kommer från mänskligt arbete.
Det är tiden från de som skapat maskinerna som används i diamantgruvorna, lastbilschaufförerna som transporterar dem, slipare, arbetet som bedrivs på PR-byråer, försäljningsarbetet och så vidare som utgör värdet på en diamant.
Nu när det går att massproducera dem till en lägre kostnad, med färre arbetade timmar, kommer deras pris att sjunka. Något som redan hänt. Diamanter kommer vandra samma väg som aluminium.
Denna teori går också att testa för andra varor via så kallade input/output-tabeller som länder tar fram per industri. Adam Smith, i någon utsträckning den moderna ekonomins fader, gjorde liknande tester med silver och dess pris i relation till andra varor.
Arbetade timmar skapar värde
Han fann, precis som man kan göra nu med otroligt mycket mer data, att korrelationen mellan arbetade timmar och värde är väldigt starkt.
Anledningen varför Marshall, Jevons, Samuelson och de andra gubbarna som utgör neoklassisk teori som lärs ut i grundkurser i nationalekonomi fick genomslag var för att Adam Smiths och David Ricardos arbetsvärdeteori hade politiska implikationer som behövde döljas.
Vilka politiska implikationer var det mån tro?
Jo, de tydliggjorde att arbete skapade värde.
De tydliggjorde också att det värdet inte omvandlas till lön.
De tydliggjorde att det i vårt ekonomiska system finns en tydlig, och allt större skillnad mellan det du skapar i värde och vad du faktiskt får för det.
