Ett vårdbiträde som larmar i media om oegentligheter på ett äldreboende under pandemin. Och som straffas av sina chefer för det. Om det handlar filmen Så länge hjärtat slår. 

Känns historien igen? Det beror på att filmen inspirerats av det som vårdbiträdet Stine Christophersen var med om – och som till slut resulterade i att en chef och en hr-specialist dömdes för brott mot lagen om meddelarfrihet. 

I filmen heter vårdbiträdet Hanne och spelas av Bianca Kronlöf, som själv jobbat både som personlig assistent och på ett hem för personer med funktionsnedsättning. Även hennes mamma och sambo jobbar i vården, så hur tuff arbetsmiljön kan vara kom inte som någon nyhet för henne. Hon vet att den kan vara fruktansvärd. 

– Det nya för mig var den här lojalitetsklausulen. Egentligen handlar inte filmen om pandemin även om den utspelar sig då. Den handlar om arbetsförhållandet mellan chef och anställd. Att Hanne försöker larma och tänker att det är något positivt men att det uppfattas som att hon är illojal mot företaget, säger Bianca Kronlöf. 

– När man hör historien tänker man ju ”men det är väl sådant som bara händer i USA”?, lägger hon till.

Spelat mycket gitarr

Själva vårdjobbet hade hon bra koll på. Hon var väl införstådd i närheten man har till de boende, berättar hon. Att man inte bara ger dem mat, utan tvättar deras kläder, tvättar dem, snyter snoriga näsor. Tar hand om hela människan. 

I stället var det något helt annat hon behövde lägga tid på när hon förberedde sig inför rollen. 

– Den här tjejen spelar ju gitarr. Och folk i min närhet som också gjorde det sa ”åh den där skådisen i den där filmen som försöker spela gitarr, man ser ju att det inte funkar”. 

En timme om dagen spelade hon. Det gav henne även tid att fantisera om rollen. Hon fick klippa sina vanligtvis långa naglar och fick förhårdnader på fingrarna. 

– Det gav mig helt nya tics, jag satt och pillade på förhårdnader och det kunde jag lägga in i stressmoment i filmen. Det var ett sätt att komma in i en ny kropp. Och nu kan jag spela gitarr. 

”Det sjukaste är sant”

Filmen bygger på Sveriges Radios dokumentär Det illojala vårdbiträdet, som Bianca Kronlöf lyssnat på minst 100 gånger. ”Bygger på”, ”inspirerad av”, ord som signalerar att filmen inte skildrar en verklighet. Delvis av juridiska skäl, bekräftar Bianca Kronlöf. Men också för att få en konstnärlig frihet att utveckla karaktärer vid sidan av huvudpersonen. 

– Men de sjukaste sakerna i filmen är det som är sant. Hela det här mötet med cheferna är ju inspelat så det har Malin Lagerlöf (manusförfattaren, reds anm.) inte behövt hitta på. 

Mötet med cheferna handlar om när Stine Christophersen fick en skriftlig varning av sina chefer för att hon kritiserat sin arbetsgivare i medier. 

Bianca Kronlöf säger att Stine Christopherson har varit ett viktigt bollplank. Hon har intervjuat henne och ringt henne när hon varit nervös. 

Var du rädd för att Stine inte skulle känna igen sig? 

– Det var jag tvungen att släppa. Men jag blev nervös för det när allt var klart. Men hennes lugn när hon hade sett filmen är jätteviktig för mig. Det hade varit skitjobbigt om hon sagt att hon inte kände igen sig. Jag träffade hennes barndomskompis som sa ”det känns som ett manifest över Stines kaxighet”. Så himla fint. 

”Helt absurt”

Hon hoppas att fler filmskapare ska göra filmer om äldre, vården och om de som jobbar där. 

– En massa filmer utspelar sig i rymden men inte i vården som alla har en relation till. Tacksamheten man känner mot de som jobbar där, som ger sitt allt, men vars jobb samtidigt beskrivs som ett skitjobb. Det är helt absurt. 

Stine Christophersen själv säger att det var svårt att inte jämföra med verkligheten under de första två tittningarna, och sitta och analysera vad filmskaparna valt bort och lagt till. Tredje gången kunde hon se den som en film. 

– Jag tycker de har gjort ett fantastiskt jobb. Precis som dokumentären blir det som en sorts tidskapsel för framtiden. Att man har fångat det som hände på film och bevarat det för framtida generationer. Det känns viktigt att det finns där, säger hon. 

Men Stine Christopersen är faktiskt med i filmen, avslöjar Bianca Kronlöf. Hon gör en ”cameo”, alltså när en verklig person snabbt skymtar förbi i en spelfilm. Var då? 

– Det får man ju inte säga, det är ju grejen med en cameo. Det kan tittarna få spana efter.