KOMMENTAR. Jag såg Oasis på Hultsfredsfestivalen. Tyvärr inte den mytomspunna spelningen 1994, bandets första gig utanför Storbritannien, som ägde rum bara dagar innan de släppte debutplattan “Definitely Maybe” och blev världens hetaste rockband.

Spelningen jag såg var den år 2000, då ett Oasis i upplösningstillstånd ställde sig på festivalens största scen.

Jag minns tydligt hur ryktet om att Noel Gallagher inte skulle dyka upp spred sig som en löpeld från tält till tält på campingområdet. Det visade sig stämma. 

När det var dags för Manchester-bandet att spela på Hawai-scenen stod bara Liam där. Iklädd parkas och håll käften-swagger. Uppbackad av vilka det nu var som då ingick i den ständigt skiftande banduppställningen.

I publikhavet guppade hemmagjorda skyltar där “We love Noel!” stod skrivet med spritpenna. Jag kan bara anta att det retade gallfeber på lillebror Gallagher.

Till skillnad från andra samtida band bestående av bröder (lex Hanson) var de två Gallagher-bröderna som två oförenliga kemiska ämnen. För det som stod på scen var världens största band som imploderade i slow motion.

Som Simon Gärdenfors på orgasmrestaurang

I senaste avsnittet av podden Arkiv Samtal berättade komikern Simon Gärdenfors att han tillsammans med komikerkollegan Anton Magnusson (känd från “knulla barn-drevet”) besökte New York-restaurangen Katz Deli för att avnjuta en svindyr pastramimacka.

Först efter att de lämnat restaurangen avslöjade Gärdenfors att det var på den restaurangen som den kända “När Harry mötte Sally”-scenen där Meg Ryan fejkar en orgasm spelades in. 

Anton Magnusson blev vansinnig och frågade varför han berättade det nu. När det var för sent?!

Exakt så funkar Oasis. Den typiskt brittiska pubrocken de skramlar ur sig är en sak, den galna rock n roll-historien bakom kulisserna en helt annan. 

Oasis är ett band vars musik behöver en ramberättelse för att lyfta.

I reklambranschen kallas det storytelling eller paketering. Ett vin smakar godare om du vet att druvorna stampats av nakna munkar och flaskan lagrats i ett franskt kloster i några hundra år, på samma vis får du en förhöjd pastramimacke-upplevelse om du vet att den gav Meg Ryan en oral orgasm.

Andres Lokko skriver i SvD att Oasis är mer kul än vad de är bra. Och det har han rätt i. Men grejen är att det inte bara är historierna om Oasis som gör det. 

Det är historierna om historierna.

Det är historierna som gör Oasis störst

Historierna om hur Liam Gallagher (för det är nästan alltid Liam) får sina framtänder utdragna av tysk polis, när Noel “gjorde en Popsicle” och önskade att Damon Albarn och Alex James dog i aids, eller om det skandalomsusade uppträdandet på MTV Awards i New York 1996 som ledde till att bandet aldrig slog igenom i USA.

Till skillnad från brittpopparna i rivalbanden Blur, Pulp och Radiohead var Gallagher-bröderna inte födda med pengar. De tog inga examen från prestigefyllda universitet.

De representerade en skitig arbetarklassrock i en tid då skivbolagens medietränare och pr-byråer ännu inte varit framme och filat bort allt fult och kul.

Nu återförenas de

Nu ska bandet återförenas för en handfull konserter i Storbritannien och Irland, från Cardiff till Dublin, där de fortfarande har en fanskara att tala om. 

På lördag släpps biljetterna som lär kosta en arm och ett ben, och få halvmumifierade nostalgirockare att pilgrimsfärdas till biljettkioskerna. 

Enligt Wales Online är brödernas mamma, Peggy Gallagher, orsaken till vapenvilan. Liam har länge bett om en återförening, förmodligen för att hans soloprojekt aldrig lyft och för att han är notoriskt slarvig med pengar. 

Noel har å andra sidan inte varit lika intresserad av att sluta fred. Men efter en dyr skilsmässa är det möjligt att han kom på andra tankar.

Hur länge kommer det att vara?

Den riktiga frågan är inte hur det gick till, utan hur länge det kommer vara? Förvänta dig ingen ny platta eller fler konserter, vi har tur om de ens lyckas överleva de redan inbokade gigen. 

Gallagher-bröderna är trots allt rockens Kain och Abel. Och att hålla Oasis sams verkar vara ungefär som att balansera en bricka med nitroglycerinshots på en enhjuling. Svårt.

Jag tror inte på en andra andning för 90-talets vandrande krutdurk till rockband. Det är mer sannolikt att bandet splittras innan de hinner återförenas, och att Gallagher-bröderna återgår till att balla ur på sociala medier och i tabloidlöpsedlar.

Kanske är det lika bra. För precis som en atom smäller Oasis som högst när de klyvs.