Härryda kommun har blivit anmäld till Diskrimineringsombudsmannen, DO, av en man som blev uppsagd första dagen på sitt arbete inom hemtjänsten när han meddelade att han vägrade ta kvinnor i hand under sina tjänstgöringspass.

Både Härryda kommun och DO är fåordiga och den fortsatta utvecklingen är oklar.

Vi måste dock förutsätta att DO följer svensk lagstiftning.

Och svensk diskrimineringslagstiftning är klar och tydlig. Ingen ska behöva diskrimineras på sin arbetsplats eller möta diskriminering när man anlitar välfärdssystemen, inte heller anställda och brukare inom hemtjänsten.

Religiösa strukturer ska naturligtvis inte kunna använda svensk lagstiftning för att äventyra skydd mot diskriminering.

Det torde därmed vara självklart att anmälan ska läggas åt sidan.

Fallet innehåller dessutom ett lagstadgat jämlikhetskrav.

Lagen fungerar sidådär

Hemtjänsten sorterar under socialtjänsten. Därmed har alla medborgare rätt till samma välfärd och samma bemötande oavsett var man bor och oavsett vem man möter inom verksamheten.

Det ingår i arbetet. Det är inte den anställdes sak att besluta om.

Denna självklarhet testades år 2020 i fallet med den djupt kristna barnmorskan Ellinor Grimmark. Hon hämtade inspiration från den amerikanska antiabortlobbyn och försökte i rättslig instans driva kravet på att få jobba som barnmorska men samtidigt vägra ge information om aborter.

Detta trots att det förutsattes i tjänsten och är en rättighet enligt vårt lands lagstiftning.

Naturligtvis förlorade hon i domstolen.

Att en man som jobbar inom hemtjänsten vägrar att ta kvinnor i hand är en snarlik situation.

Båda dessa beteenden är sprungna ur starkt patriarkala strukturer. De vilar på en stark diskriminering utifrån kön, som den svenska diskrimineringslagstiftningen ska förhindra.

Tyvärr vet vi att lagen fungerar sisådär på en rad områden.

Gynnar bara extremister

Öppen diskriminering, på tvärs mot både svensk diskrimineringslagstiftning och mot FN:s funktionsrättskonvention, förekommer mot människor med funktionshinder. Här har möjligheterna att få ett jobb på senare år minskat genom försämringar i lagligt stöd.

Och om vi lyfter blicken från handskakningsbråket ser vi att 40 procent av alla unga kvinnor har känt sig diskriminerade på arbetsplatsen jämfört med 10 procent bland de unga männen, enligt en undersökning av Jämställdhetsmyndigheten från 2022.

Nästan exakt samma siffra, 39 procent, redovisade en studie från fackförbundet Vision i våras.

Varje fall av handskakningsvägran uppmärksammas av högerdebattörer som vill propagera mot invandring.

Men en del av förvirringen runt handskakningsärendena måste också läggas på de obegripliga rättsfall som den då nystartade Diskrimineringsombudsmannen drog i gång efter 2009.

De fall som lämnade myndigheten tycktes mest ämnade att rangordna vilken typ av diskriminering som var värst och som skulle vara överordnad de övriga, en både omöjlig och rättsvidrig tolkning.

Ska DO följa svensk lagstiftning kan myndighetens uppgift aldrig bli att försöka avgöra hur mycket diskriminering någon ska behöva uppleva på sin arbetsplats för att någon annan inte ska känna sig diskriminerad.

Är me too-incidenter på jobbet lagstridiga? Medan att vägra skaka hand skulle vara en förödmjukelse man får finna sig i som kvinna?

Absurda tanke.

Med de gränsdragningar som då blir nödvändiga går vi snabbt mot en ytterligare polarisering i Sverige.

Det gynnar endast extremister.

Felaktig tolkning av islam

Flera debattörer, bland andra Nalin Baksi, menar att idén om ett handskakningsförbud mellan könen dessutom är en felaktig tolkning av islam:

”Det finns ingenting i islam som förbjuder män och kvinnor att ta varandra i hand. Så lägg av fanatiker. Ni stället till problem för alla oss andra muslimer som blir betraktade som potentiella krångelmakare på den svenska arbetsmarknaden.”, skriver hon på plattformen X.

Det kanske är riktigt, men det är faktiskt oväsentligt ur ett lagreglerat arbetsmarknadsperspektiv. Hur olika personer tolkar sin personliga religion är aldrig överordnat svensk lagstiftning.

Vi skulle i så fall närma oss en religiös rättskipning som finns i ett antal länder – svenska högerdebattörer kan säkert ge namn på dessa länder – men samma absurda linje där religion överordnas rättsväsendet ser vi också i väst.

I Alabama, USA, dömde Högsta domstolen i februari i år om synen på nedfrysta mänskliga embryon. En dom som stoppade en stor del av forskningen. Domen gick emot den medicinska expertisen och hänvisade till bibeln.

En sådan rättslig syn har vi inte i Sverige och det ska vi inte heller ha. Svensk lagstiftning gäller alla, oavsett religion.

Det här borde i sanningens namn inte ens vara ett problem.

De flesta håller isär religion och yrke

Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi på Uppsala universitet, har upprepade gånger påtalat att debatter om att inte skaka hand regelmässigt utnyttjas i radikal islamistisk propaganda.

Den andra gruppen som gynnas av debatten är svensk höger som tapetserar sociala medier med hat mot muslimer och struntar i att det är ett ovanligt randproblem.

Samtidigt klarar den absoluta majoriteten av Sveriges hemtjänstpersonal alldeles utmärkt att hålla isär religion och yrke.

De klarar alldeles utmärkt att bemöta kvinnor utan att uppfattas som diskriminerande.

De som inte kan göra det, som hemtjänstpersonal som vägrar ta brukare i hand om de är kvinnor, eller barnmorskan som vill vara barnmorska men vägra utföra barnmorskeuppgifter, får naturligtvis se sig om efter ett annat jobb.

Svårare än så ska det inte behöva vara.

Så kan vi i stället jobba vidare med den diskriminering som fortfarande är alarmerande på den svenska arbetsmarknaden, könsdiskrimineringen, etnisk diskriminering, diskriminering utifrån könsidentitet och den utbredda funkofobin.