I förra veckan kunde Expressen berätta att tre pojkar under 15 år gripits för mord och skottlossningar i Skurup respektive Malmö. Situationen i Skåne har ”fullkomligt urartat”, enligt källor till tidningen.

– Skolorna bör ha program mot gängkultur från 7–8 års ålder, alltså redan i lågstadiet. Arbetet ska helst börja redan på BVC, med hembesök och stöd till föräldrar och koll på normbrytande beteenden, säger Rafi Farouq på föreningen Flamman.

Bara något dygn innan Farouqs vädjan hade Teresa Carvalho, spjutspets i Socialdemokraternas nya offensiv mot gängkriminaliteten, blivit utskrattad av några av landets främsta experter på spelade missförstånd.

Mänschan hade nämligen kallat till krossa-gängen-pressträff och – om man får tro tweetsen och ledarsidekommentarerna – mest vimsat om en broschyr som S vill skicka ut till alla familjer.

Spelade missförstånd

”Riksdagsledamoten från Norrköping hade just gett ansikte till vad som från och med nu går under benämningen östgötaklimax”, kluckade SvD:s Peter Wennblad.

”Tiden för statliga broschyrer, armband och fritidsgårdar är sedan länge förbi”, stämde Emma Jaenson i Kristianstadsbladet morskt in.

Ja, gud så löjligt. Ska barn som mördar sluta upp med att vara barnsoldater bara för att det står i en broschyr att det är fel? Tror sossarna att det går att informera bort gängkriminalitet?

Sen rullade nyhetscykeln vidare, obekymrad inför att Carvalho nogsamt inskärpt att broschyren i fråga – Polismyndighetens Gängsnacket – inte var hela lösningen på någonting men att det vore bra om fler kunde ta del av informationen i den.

Nå, alla begriper innerst inne att kampen mot gängkriminaliteten innehåller många viktiga komponenter.

Hårdare straff. Att folk döms för sina brott och sitter av sina straff. Men det är också förebyggande arbete. Och mycket av det handlar om barnen.

Groomar inför övergrepp

Barn behöver omsorg, stöd och kärlek. De behöver trygghet. De behöver en vuxenvärld som tar ansvar – som vägrar acceptera att barn fostras in i normlöshet, att tonåringar löper amok eller att asocialt beteende går i arv. Barnen behöver en vuxenvärld – föräldrar, grannar, tränare, lärare – som med klar blick ser hur hoten mot deras trygghet ser ut.

Kan Gängsnacket bidra med det? Tja, polisen tycks ju anse det, och vad är egentligen då skadan med att skicka ut den till landets alla familjer?

Dessutom har myndighetsinformation också en normerande effekt, vilket inte minst Om kriget eller krisen kommer visat.

Och med det kommer en annan vinst.

För mellan raderna i Gängsnacket framträder något som Children’s Commissioner for England, närmast motsvarigheten till Barnombudsmannen, varit helt öppen med. Och det är att metoderna för att rekrytera barn in i kriminalitet i allt väsentligt liknar metoderna som används när barn ska groomas inför sexuella övergrepp.

Precis som en pedofil manipulerar ett barns tillit för att tillfredsställa sina drifter, utnyttjar gängens rekryterare barns sårbarhet, längtan efter tillhörighet och naivitet. Gängen ser inte barn som sköra individer utan som trubbiga verktyg, enkla insatsvaror i ett större maskineri.

Intensiv social skam

– Snarare än att se det som ett livsstilsval som dessa barn har gjort, vill jag att folk ska förstå att de är sårbara barn som blir manipulerade och behöver skyddas, har tidigare engelska barnkommissionären Anne Longfield sagt.

Det är kanske svårsmält när vi gång efter annan får höra om ”barnsoldaters” kallblodiga mördande. Men precis som med barnsoldater i krigszoner finns det en bakomliggande brutal, cynisk form av handel med unga människors liv och frihet.

Och om vi betraktar det på det sättet, om vi pratar om det på det sättet så kanske samhället också kan bli bättre på att se de vuxna människor som låter det ske.

Där det finns barn som rekryteras till kriminalitet finns det vuxna människor som accepterar hänsynslös rovdrift på barn. De ska förstås buras in men allting kan inte bekämpas med lagstiftning.

Värderingar och normer måste också finnas i arsenalen.

De som med stålar och fagra löften om det ljuva livet rekryterar in barn i kriminalitet ska inte kunna åtnjuta en tillvaro som hjältar och idoler på torg och gator. De ska möta en intensiv social skam i vardagen. De ska veta att varje sund människa ser på deras handlingar med rent äckel.

Återigen: En statlig informationsinsats till landets alla föräldrar är inte hela lösningen men den kan fungera som ett verktyg om man tydligare vill sätta tonen och forma de normer och de värderingar gäller.