KOMMENTAR. ”Vi vill döda de känslolösas skri / de hjärtlösas medlidande”. Så inleder Elmer Diktonius andra strofen av dikten ”Jaguaren” (1922). Versraderna uttrycker en förtvivlan över att befinna sig i en värld märkt av kyla och en avsaknad av känslor.

Andemeningen i ”Jaguaren” är en uppmaning till människan att känna och känna stort. Att förstå sitt inre och förmå sätta ord på det är dock en konst få behärskar. I synnerhet mäns oförmåga att uttrycka känslor har diskuterats flitigt. 

En man som tagit åt sig av kritiken är Andrev Walden. Både genom sitt sommarprat och sina skriverier har Walden kommit att personifiera av den kännande mannen. Men det är två skilda ting att vara öppen kring vad man känner och att såsom Walden göra känsligheten till ett lukrativt varumärke. 

Att göra det sistnämnda är vad diktens vi i ”Jaguaren” beskriver som: ”de hjärtlösas medlidande”, de känslokallas förljugna försök till att uttrycka känslor. I sina DN-krönikor har Walden framhävt sin känslighet. Utgåendes från vardagliga situationer, såsom önsketänkande kring kristaller och bråk där parterna kommer av sig, har Walden agerat med orkestrerad känslighet.

Ett steg på karriärstegen

Bland DN-krönikörer i synnerhet har insikten om det lukrativa i den känsliga mannen slagit fler än Walden. Både Alex Schulman och Patrik Lundberg har i sin självframställning betonat sin känslighet. Som Jonas Gardell med ett visst hyckleri påpekade i Expressen så ställer Schulman ständigt sina egna känslor i centrum, oavsett ämne.

Problemet med DN-männens känslighet är att det är motsatsen till vad män behöver. I stället för att den bygger på ett värnande om sig själv och närstående utgör den blott ett steg på karriärstegen.      

DN-männens framhävande av känslighet har duperat många. Andrev Walden belönandes med Augustpriset för ”Jävla karlar” (2023), där bemötandet ofta betonade hur känslosam boken var. 

Alex Schulman är såväl en framgångsrik författare som poddare. Patrik Lundbergs ”Fjärilsvägen” (2020) har sålt med svenska mått oerhörda mängder. Utöver det tillhör DN-männen de namnkunnigaste bland svenska krönikörer.

Elmer Diktonius ”Jaguaren” är inte bara en uppmaning till människan att känna. Det är även en hyllning till konsten. Att tala om känslor är en konst i ordets andra innebörd. Precis som med konsten finns det, såsom i fallet DN-männen, förfalskningar. 

Inte känslomässig mognad

I likheten med konsten kan det även vara svårt att ge en precis definition av känslighetens innebörd.

Det är dock enkelt att peka på vad att tala om känslor inte är, och Patrik Lundbergs sentimentala dravel om annalkande faderskap och julaftnar firade i ensamhet är inte det. Inte heller Andrev Waldens klichétäta sommarprat om rymden och natten är ett uttryck för känslomässig mognad.

Det är tröttsamt att utsättas för, med fraser lånade utav Elmer Diktonius, ”de känslolösas skri”, härrörande från besittare utav, ”de hjärtlösas medlidande”. 

Män behöver tala öppet om känslor, men DN-männens framknattrande av känslighet är inget mer än ett utnyttjande av en glipa i marknaden.