Arbetsplatsolyckor och Satnam Singhs död är del av vår ekonomi
Det borde inte kallas arbetsplatsolyckor när arbetsgivarna är så medvetet usla, skriver Arbetets ledarskribent.
När skit händer på arbetsplatser pratas det ofta om arbetsplatsolyckor. Olyckor, som om de vore dråpliga enstaka missöden som bara råkade ske. Som om personen i fråga inte varit försiktig nog.
Som om den som skadat sig eller dött kanske kunde undvikit det om den bara sett sig för, varit noggrannare, undvikit något.
Arbetsgivare vet om riskerna
För Kevin, 23, som svetsar i farliga ångor i Göteborg, är det inte tal om någon olycka. Hans arbetsgivare vet att det sker, har fått stränga uppmaningar att åtgärda det – men skiter i vilket. Kevin älskar sitt arbete men oroar sig för att dö. I två år fortlöper arbetet efter att faran upptäcks.
I ett viralt instagram-inlägg av Maja Alskog Bredberg kan vi läsa om Satnam Singh. Om hur han, trots avsaknad av arbetstillstånd anställdes han för att skörda frukt. Om hur han, efter ett tolv timmar långt arbetspass i solen drogs in i en packningsmaskin med livshotande skador som följd.
I stället för att köras till sjukhus dumpar hans chef honom längs en väg. Hans avhuggna arm i en låda bredvid. Trots försök av grannar och fackmedlemmar kunde han inte räddas.
Försöker försörja sig – utnyttjas
Satnam Singh är inte ensam. Hans ”sort” är en favorit för arbetsgivare: billiga, diskreta, i beroendeställning och inte sällan värnlösa.
Stora delar av vår ekonomi går runt på människor som Satnam Singh. Människor som i ett försök att försörja sina familjer och göra rätt för sig hamnar i klorna på giriga chefer som bara ser profit och skiter i resten.
De städar, arbetar inom restaurangvärlden, cyklar runt med hämtmat och kör gig-taxi.
Singh är inte känd – men hans livsöde och de strukturella problem som blev hans död drabbar massa människor runtom i världen. Som utnyttjas, pressas och utsätts för risker som direkt eller indirekt kostar dem livet. Osynliga för den som inte tittar noga eller helst inte vill se.
Många dör i förtid av arbete
Det är del av den kultur som vuxit fram och som kan urskulda precis vad som helst mot att ett företag går med vinst. Men så slås man, efter att ha läst, om hur rättvis och rå är den ojämlika relationen mellan arbetsköpare och arbetssäljare faktiskt är.
Om hur de jobbiga reglerna och paragrafryttarna på arbetsplatserna faktiskt är det enda som står emellan att människor blir utnyttjade, lurade, misshandlade och – i alltför många fall – dör.
Men den mörka sanningen är att våra vanor bygger på att människor får för lite betalt, arbetar för långa dagar, lever ovärdiga liv (inte sällan i anslutning till sin arbetsplats), utför farliga moment på jobbet. Och alltför många dör i förtid till följd av sitt arbete.
Tro inte på chefernas godhet
Och visst är det svårt att vara konsument. Men kanske kan vi i alla fall hjälpas åt att påminna varandra om den skit som pågår. Om den som renoverar billigt, kör lastbil och tummar på cabotageregler, om att handla från sidor där saker är så billiga att det liksom inte går att ta miste på att det rör sig om riktigt kassa arbetsvillkor.
Eller i alla fall orka säga emot den där marknadsidealisten som på riktigt verka tro på chefer och arbetsgivares godhet när det kommer till att tjäna pengar. Som pratar som om arbetsgivare generellt är schyssta. Som på riktigt har mage att påstå att det är undantag och inte regel.
Tänk på det nästa gång någon klagar på stelbenta regelverk och förlegade lagar, både i Sverige och utomlands.
Tänk på Kevin, eller varför inte de fem byggnadsarbetarna som störtade mot sin död efter slarv med säkerheten. Tänk på Satnam Singh.
Verkligheten må skapa dålig stämning men alternativet visar sig alltid vara tusen vändor värre.