Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk. Så heter den socialdemokratiska arbetsgrupp, ledd av Lawen Redar, som engagerat allra mest. Lösa integrationen, kort sagt. 

Efter diverse metadebatter rullar Lawen Redars arbetsgrupp nu fram förslag. Målet är att rusta samhället och få ordning på bostadsmarknaden för de cirka 550 000 svenskar som bor i ett så kallat utsatt område. 

Tio konkreta förslag

Med tio konkreta punkter gör arbetsgruppen gällande att politiken ämnar ingripa och ta över där marknaden misslyckats. Alla ska ha någonstans att bo – men därtill finns fler mål. I Sverige ska vi bo och leva tillsammans i blandad bebyggelse och demografi. 

Det är inte hyresrätter som gör människor socialt utsatta – men där det finns fler hyresrätter är den sociala utsattheten i dag större. Och det är inte miljonprogrammens fel att invandrare lever i segregation – men i miljonprogrammen är segregationen i dag större. Ingen retorik i världen kan ändra på det.

Enligt Lawen Redars förslag ska det byggas nytt, göras billigare att bo där det är dyrt och dyrare där det är billigt. Får hennes arbetsgrupp bestämma blir det hyresrätter bland villorna och bostadsrätter bland miljonprogrammen.

Men så långt är det få som kommer. Diskussionen till vänster har kantrat i och med att arbetsgruppen öppnar för strategisk rivning. Att de innan ordet rivning skrivit upprustning, nybyggnation och förtätning är som bortblåst.

Ett ”äntligen” vore på sin plats

För att stimulera byggandet ska staten gå in med medel och säkerhet och se till att rusta lägenheter där underhållet är eftersatt. Efter utredning kan vissa bostäder komma att rivas för att göra plats för ett bättre planerat boende och närområde. 

Och visst vore väl ett ”äntligen” på sin plats? Ambitionerna höjs och integrationen blir inte bara storstädernas och förorternas angelägenhet, utan hela landets. De statliga kreditgarantier som efterfrågats från vänster kan bli verklighet. 

Den missnöjda skulle annars kunna syna – och höja. Säga ”vi ska riva dessa kåkar här men tvinga kommunledningar i rika kommuner att bygga nya”. Eller säga ”mer!” och föreslå ett statligt byggbolag som på riktigt kan konkurrera med de stora aktörerna, med samhällsnytta som godtagbar vinst. 

Men kanske är det också så att alla som reaktivt sparkar bakut bör kunna utkrävas på någon form av svar på problemen. ”Det är politikens fel”, ”det är någon annans ansvar” eller ”det vet väl inte jag” är liksom inte nog. 

Kanske måste riva

Om nu målet är att blanda, blanda, blanda och inte leva uppdelat. Att inte kunna gömma sig bakom vare sig staket, kommungränser, skolval eller inkomstkrav så måste något faktiskt hända. 

Att höja inkomstkraven i vissa områden och samtidigt sänka dem på andra har just det syftet. Och när förslag läggs så är det just paketet som är lösningen. Att plocks russinen ur kakan gör varken från eller till. 

Och givetvis behövs även en diskussion om miljonprogrammens fördelar. Om bostäder folk har råd med, om klimatsmartheten i att bo i en välplanerad lägenhet. Men också om stadens uppbyggnad och stadsplaneringens betydelse. Och där den brister måste man kunna göra om och göra rätt.

Marknadshyror och fattighus

Vem vet, kanske kommer ett förslag från den missnöjda vänstern vara att inskränka det kommunala självstyret som tillåter kommunalråd att säga nej till lägenhetsbygge?

Men en diskussion om politiska förslag och inte retorik verkar hittills bara komma från Timbro. De vill ha marknadshyror och fattighus.

Den socialdemokratiska grundidén bygger på att det som är gott nog för en, bör vara gott nog för alla. I det ingår drägliga arbetsvillkor, jämlik sjukvård, skolgång och inte minst, bostäder. Det undermåliga, vanskötta, dåliga ska inte skickas vidare utan regleras, förbättras eller så ska det helt enkelt inte finnas. Räcker det inte ska mer och fler till.  

Behöver hjälp med kommunikationen

Tio förslag för hur det ska gå till – men bara två-tre diskuteras. Kanske kan Socialdemokraternas kommunikatörer hjälpa Lawen Redars arbetsgrupp att försöka balansera upp leveransen så de får prata om de övriga. Det vore synd om förslagen, som faktiskt är bra, inte når brett.

Verkligheten är ju, som Lawen Redar konstaterar, inte vacker och gör dem som vill ha jämlikhet arga.

För att ändra på denna skadliga uppdelning behövs en vilja hos politiker och hos gemene svensk. Den största utmaningen för Socialdemokraterna blir sannolikt att få med sig den trygghetsknarkande medelklass som gärna klagar på sossarna men på riktigt är rädda för att blandas. 

Men efter att Redars arbetsgrupp presenterat nya bostadspolitiska förslag är de allra argaste och räddaste Timbro. Kanske kan det vara skäl nog att i alla fall ägna förslagen som presenteras lite tanke. Alla tio, det vill säga.