När påven varnar för fake news kan AI polera din livslögn
Varför blev en AI-generarad bild av tältlägret i Rafah större än en av alla de verkliga bilderna av kriget i Gaza? Jimmy Håkansson har läst skribenten Saga Cavallins bok "Utge sig" och funderar på hur begreppet autencitet påverkas av AI.
KOMMENTAR. ”Vår samtid är besatt av autenticitet.”
Det läser jag i Saga Cavallins nya essäbok ”Utge sig” och jag får ge henne att det låter rimligt, även om dörren hon sparkar in är ganska vidöppen.
I en digital era av plast och kopior har autenticitet blivit en kommoditet som vi klistrar på allt från italienska alpbyar till ekologiska handkrämer, autofiktiva romanserier och skarvande true crime-poddar.
Det är liksom ingen hemlighet.
Till och med påven är team Cavallin. Vi måste lämna våra ”artificiella identiteter” och det förljugna fake news-samhället bakom oss för att hitta “en väg till äkthet”, menar han.
Äkthetsvurmen (och algoritmen) är förmodligen anledningen varför mina sociala medier svämmar över av underliga ”POV-reels” där personer filmar när de av en händelse avslöjar sin otrogna partner eller råkar höra Rage against the machines 90-talsrökare “Killing in the name of” för första gången.
Filmerna ser ofta spontana och äkta ut, tills jag tänker ”vem är det som håller i kameran, och varför?”
Som något slags ground zero för vår moderna autenticitetsfetisch lyfter Cavallin fram Tracy Emins konstverk “My Bed”, som också Nina Moby fastnar för i sin recension i GP.
Installationsverket bestod av Tracy Emins rötna säng inklusive alla tillbehör, såsom använda kondomer och trosor med mensfläckar. ”It looked fucking brilliant”, sa Emin om verket som reklammannen Charles Saatchi sedan köpte för 150 000 pund.
Vi strävar efter äkthet i oss själva
Vi strävar efter äkthet, inte bara i vår havremjölk och Tiktok-reels utan också i oss själva. Var bara dig själv, som påven, Laleh och världshistoriens samlade romcoms skulle ha sagt.
Författaren Deborah Frances-White är inte lika övertygad om att det är ett framgångsrecept.
“Mitt autentiska jag vill allra helst ligga i sängen och äta kakor”, skriver hon i Bazaar-artikeln “Is authenticity overrated?”.
Jag måste erkänna att begrepp som autenticitet och livslögner har tumlat runt mycket i mitt huvud på sistone eftersom jag härom månaden släppte en debutroman på temat.
För samtidigt som vi sägs vara tokiga i äkthet får jag ändå känslan av att vi inte kan värja oss för det fejkade.
”All eyes on Rafah”
Nyligen spreds en bild på sociala medier snabbare än covid. Bilden föreställer ett enormt tältläger i en oändlig öken. “All eyes on Rafah” står det i blockiga bokstäver på inlägget som delades över 50 miljoner gånger av bland annat skådisen Pedro Pascal och modellen Bella Hadid.
Det råder ingen brist på riktiga foton som skildrar lidandet i Gaza, men den som fick mest spridning var en plastig AI-rendering.
Jag tänker på det när jag bläddrar i den tunga pjäsen som utgör det andra numret av The Copy Magazine. Ett svenskt modemagasin som fäster stor ära och vikt i att vara “the first AI fashion magazine”. På de glansiga sidorna syns vad som påminner om verkliga människor poserandes med grovstickade koftor och dyra armbandsur.
Det hela kompletteras med den där döda blicken fotomodeller har gemensamt med icke-spelbara karaktärer i “Fallout”.
Men människorna på bilderna finns inte. Och inte produkterna heller.
“Exactly what is Copy, the first AI-powered fashion magazine, trying to prove?” skriver en redaktör på Vogue. Det är en bra fråga. Men också givet att det är ett “riktigt modemagasin” som ställer den till ett AI-genererat modemagasin.
”Kärlek vid första ögonkastet”
I samtal med Vogue beskriver låtsasmagasinets skapare, Carl-Axel Wahlström, sitt möte med verktygen Chat GPT och Midjourney som “kärlek vid första ögonkastet.”
Och på den vägen är det.
I FB-gruppen Författare på Facebook skriver en av medlemmarna ”Hur använder ni er av AI när ni skriver era böcker?”
Samtidigt, på en annan del av internet, blir fotografen Miles Astray diskvalificerad från en AI-bildstävling efter att ha kommit på tredje plats med ett riktigt fotografi.
Det senare hade kunnat vara artikelstoff för den kultiga fejktidningen ”En ding ding värld”.
I Saga Cavallins essäbok läser jag att autenticitet är det högsta idealet, att vi är som sagt besatta av det. Om inte den äkta varan så förnimmelsen av äkthet.
Men jag vet inte jag. Alla tecken jag ser tyder på det motsatta. Att vi aldrig varit så ointresserade av det genuina som nu.