Veckan valet till Europaparlamentet avgjordes var usel för svensk nostalgi. Då reste nämligen Svenskt Näringslivs tankesmedja Timbro till Sweden Rock för att lansera sin nysläppta bok ”Hårdrock, frihet, uppror”. 

Partiledaren för Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, reste även han till sin hemstads festival för att kampanjspurta. 

Hans favoritband är Manowar. När Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen ville Åkesson att bandets låt ”Call to arms” skulle spelas när han klev upp på scenen under valnatten.

”When they see us, they will run for their lives
To the end, they will pay for their lies
So long did we wait, now we are home”

Då hade någon i partiet självmedvetenhet nog att inse hur töntigt det var. De spärrarna hade släppt fullständigt till nästa val.

I Dagens ETC får vi följa med när en aprak Jörgen Fogelklou i blommig kavaj står på rockfestivalens SD-powermeet och vrålar att han är ”sugen på att slå någon på käften.” Säkert.

En subkultur förpassad till nostalgikort åt män med mindervärdeskomplex att dra fram när de ska känna sig som rebeller. Villarockare vars huvudsakliga subkultur är tidningen Kvartal, illa dold främlingsfientlighet, kött och sossehat. 

När Timbro, landets kanske sämsta människor, ska skriva om hårdrock kommer det alltså inte bli bra någonstans.

Vad gör PM Nilsson ens här?

Boken inleds med en introduktion av tankesmedjans vd, PM Nilsson, där det omedelbart blir ganska uppenbart att det närmsta han kommer att vara hellbent for leather är en… fiskeresa?

Bild: Timbro

Han verkar inte ens själv riktigt förstå vad han gör på den här festen av dudes som monomant upprepar saker i stil med att ”när riktiga hårdrockare möts, då diskuterar de i timmar vem som är bäst på gitarrsolon av Rainbow och Rush”.

Det är såklart någon sorts självaffirmation författarna håller på med. Men femtonde gången jag läser detta påstående i någon form undrar jag snarare om det som pågår är en svamppsykos.

En exflickvän till mig jobbade i demensvården. Hon berättade att en av hennes patienter hela tiden glömde bort att hon just sett filmen Dirty Dancing och blev så himla sugen på att se den när hon såg kassetten. Vårdaren hade därför tvingats titta på filmen hundratals gånger.

Det blev till sist ett arbetsmiljöproblem.

Precis såhär fruktar jag att mina sista dagar i livet kommer bli när demensen slår till. En stackars skötare som om och om igen får höra mina halvsekelgamla anekdoter om hyfsat småskaliga rockhjältedåd. Och exakt så är det att läsa den här boken.

I stort sett alltid när det ska pratas hårdrock blir det nämligen utifrån en väldigt krystad nostalgitombola med rätt få exempel. Inte mindre än två gånger berättas därför historien om hur Siewert Öholm intervjuade sleazekingen Anders Tengner om bandet W.A.S.P 1984. Alltså för 40 år sedan. 

Vi är alla sellouts

Då är ändå det här snäppet uthärdligare än det påstridigt Gradvallska upphypandet av försäljningssiffror och framgångsrika entreprenörsskap. 

Jag vet att vi alla är sellouts idag, era as. Påminnelsen plingar allt som oftast till i mailboxen från ”Brands for fans” där man lanserat ännu en vodka med nykteristen och affärsmannen Gene Simmons ”varumärke” KISS. 

Paketerat för att just precis den här bokens målgrupp ska köpa och dricka den och sedan drömma om att ”slå någon på käften” under Sweden Rock.

Franchisetagare i fyrtiofemårsåldern som fortfarande är arga över att Teddybears Patrik Arve sa något taskigt om moderater för typ tjugofem år sedan. Borgare och vikingar glömmer aldrig en oförrätt.

Det här är deras monetära blodshämnd på sina töntiga tonår. 

Hur kan en av världens största musikgenrer, i händerna på näringslivets miljoner ha så dåligt självförtroende?

Inga tycks älska åttiotalets sossesverige så mycket som hårdrockare och människor som hjärntvättats av Svenskt Näringsliv. Det gör att precis alla tankar i den här boken – samtliga skrivna minst hundra gånger tidigare – känns en smula… mossiga. 

Inte en ny merit någonstans.

Sakine Madon tror att Slayer är radikala

Debattören Sakine Madon berättar att hon älskar bandet Slayer för att de inte är pk. Hon, en yttrandefrihetsextremist, verkar på riktigt tro att det är ett radikalt statement att lyssna på rockarna – som senast jag såg dem spelade mellan två barnkaruseller på Gröna Lund.

Hårdrocken har aldrig handlat om vem som äger fabriken utan om att vara oberoende av den, skriver den avpolletterade Kristdemokraten, tidigare folkpartisten, idag lobbyisten Johan Ingerö.

Säg därför inte ”damn the man” – var honom. Ingerö känner den imaginära Harley Davidson-frihetsfartvinden i sina imaginära frihetslockar i sitt imaginära frihetshår.

Sedan förklarar en creative manager på Timbro bandet Journeys revolutionerande ljusrigg. 

Markus Uvells verkliga ideologi

”Jag hatade socialism på samma sätt som jag hatade synt”, skriver förre Timbro-vd:n, Markus Uvell, när han ska förklara sin metalpassion. Han kallar Ayn Rand för ”politikens motsvarighet till Venom”. 

Det här är därför också bokens enda verkligt intressanta text. Lobbyisten själv beskriver sig ideologiskt som libertarian, jag skulle snarare säga att vi här ser en rejält giftig häxa till mellanchefssatanism. 

En egosekt med Timbro som dess Ordo Templi Orientis.

Ännu en nostalgivåg riktad mot förkalkade signalbanor. Syntare – mot hårdrockare. En konflikt ingen under 35 hört talas om. 

Synten var ju traditionellt högerns enda riktiga subkultur.

Kanske hatade också Markus Uvell verkligen socialismen lika mycket som han hatade syntare? Som näringslivets hyrsvärd la han ett decennium på att först tvätta SD någorlunda rena och sedan få dem att vända i frågan om vinster i välfärden åt entreprenören Peje Emilsson. 

Hur han lyckades med det? Genom att supa och äta kött med Sverigedemokraternas vikingarockare Linus Bylund. Så skulle sosseriet krossas och välfärdsvinsterna tryggas. Om det så skulle kosta borgerligheten exakt alla sunda vätskor.

Syntare mot hårdrockare

På Sverigedemokraternas valvaka stod den gamle syntpoparen Richard Jomshof och – likt Petrus efter Kristi korsfästelse – påstod att han ”inte lyssnar på sån musik” när hans kraftigt överförfriskade” partikamrater sjöng ”Ausländer raus” till Gigi D’Agostinos eurodiscodänga ”L’Amour Tojours.”

En uppenbar lögn. Han om någon har lyssnat på elektroniska popdängor med tyska texter.

Nu är han ett av de högsta hönsen i det största partiet i den regeringskonstellation rockarna Uvell, Nilsson, Ingerö och deras uppdragsgivare i näringslivet lobbat för i över ett decennium. Men innan dess kickades Jomshof ur syntpopbandet Elegant Machinery när han kom ut som aktiv Sverigedemokrat. 

I en av bandets videor bar han, lätt förebådande, hitlertysk uniform.

Jag har alltid ansett att, när det kommer till antifascism, kan man alltid lita aningen mer på en liberal som varit eller är syntare än en som inte varit det. Syntare förstår nämligen, till skillnad från liberaler, skillnaden mellan totalitär estetik och faktisk brunhöger.

I och med att gränsdragningen blir hårfin i en genre med snedluggar, uniformer, raka led, fanor och en redig vurm för det tyska språket så måste man hålla koll. När som helst springer någon över gränsen och blir riktig nazist.

Då är det stopp och nej tack.

Man måste ha de tydliga antifascistiska principer och röda linjer som alla liberaler påstår sig äga men de flesta när som helst är beredda att förhandla bort för en skattesänkning. I ett ideologiskt utrymme utan skarpa gränser kan vilken hets mot folkgrupp som helst reduceras till spännande semantikfrågor.

Det är alltså synten som gör Johan Norberg en pålitligare antifascist än Johan Pehrson – inte nyliberalismen.

Jag kan ha fel. Men det jag ser är att den här boken inte klarar av den gränsdragningen, alls. Även om ett tappert försök görs av Caspian Rehbinder. 

Norske nazisten Varg Vikernes black metal-projekt Burzum flyger mest förbi, mer än en gång, som något ont och jättetufft. En liten semantisk övning i evil, precis som SD.

Braksvennerocken har nämligen, i den här tappningen blivit lika tom och substanslös som den Heavy Metal-logga Timbro gjort åt sig själva och satt på boken. 

De behöver inte ens skriva något nytt eller intressant. Vem som vann kriget mellan syntare och hårdrockare? Det var Svenskt näringsliv, motherfuckers.