Det är ett helvete med skärmarna. Alla föräldrar till barn i skolåldern vet det. Det blir konflikt varje gång skärmen ska läggas bort. Ungarna tjatar hål i huvudet på sina föräldrar för att få mer tid med apparaterna. Chattande och appar som Instagram och Tiktok skapar jämförelseångest och används för mobbing.

Men det är värre än så.

I en färsk undersökning kan OECD visa hur en stor del av de försämrade Pisa-resultaten beror på skärmarna. 65 procent av de femtonåriga eleverna i undersökningen har blivit störda av digitala enheter på mattelektioner. De elever som slösurfar många timmar får också lägre poäng i Pisa-undersökningens matematikdel.

Vi kan inte ha det så här.

Välmåendet kraschade med Iphonen

En som gjort kampen mot ungas skärmanvändare till sitt korståg är socialpsykologen Jonathan Haidt, en av världens mest inflytelserika tänkare. I en ny bok har han samlat in en mängd data och kan dra tydliga slutsatser. Skärmarna är en katastrof för barn. Katastrof för inlärning, fysisk hälsa, psykiskt välbefinnande.

En av Haidts poänger är förlusten av allt som skärmtiden tränger undan. En unge som sitter med en padda i sex eller sju timmar missar sex eller sju timmar av allt annat i livet. Tid för läxor, lek, läsning, idrott, någon hobby. Bara hänga med kompisar ansikte mot ansikte. Att cykla i väg och bada.

I tusentals år har barndom handlat om lek för att lära sig bli vuxen. Men Haidt konstaterar att det inte gäller längre. Med start på 1990-talet gjorde en överdriven oro för osannolika faror att barn har börjat köras till skolan och inte får leka ute utan uppsikt. Uteleken försvann.

Kring 2012 blev Iphonen brett tillgänglig bland barn och unga i USA och även lek inomhus ersattes av skärmtid. I sin data ser Haidt ser en försämring av barns upplevda välmående redan 2013. Särskilt tjejerna mår dåligt.

Kollektiva problem löser vi kollektivt

Det är möjligt att USA är lite värre drabbat än Sverige, men knappast mycket.

Haidt har en konkret lista på fyra åtgärder:

• Inga smarta telefoner förrän 14 års ålder.
• Inga sociala medier förrän 16 års ålder.
• Mobilförbud under hela skoldagen.
• Låt ungarna röra sig och leka ute utan översyn.

Det är svårt att häva skärmarnas belägring av våra liv. ”Alla andra” har en skärm och ingen vill att de egna barnen ska hamna utanför. Det är ett exempel på vad som i forskningen kallas det kollektiva handlandets problem.

Som individer kan vi inte lösa problemet. Men forskningen har svar på hur sådana här kollektiva problem kan lösas. Nämligen tillsammans.

Alla håller dock inte med om att skärmarna är ett problem. Den liberala debattören Rebecca Weidmo Uvell serverades härom veckan en french toast av sin son som hittat receptet online. Detta anförs som ett bevis för tesen att ”skärmar är toppen”, vilket också är rubriken på den debattartikel hon skrivit om saken. Kärnan i Weidmo Uvells text är att det allmänna inte har rätt att göra något åt ungarnas skärmanvändning.

Enfaldig kritik från vänster

Ironiskt nog är det partiet Liberalerna som gått längst i förslag om att reglera skärmarna. ”Mattestjärna eller Tiktok-hjärna” rimmar partiet fyndigt på valaffischer inför Europaparlamentsvalet. Det är cringe. Men det är också rätt.

På mikrobloggen X angreps Liberalerna av vänstermänniskor med argumentet att ”förbud inte är liberalt”. Kritiken är enfaldig. Hela poängen är att förslaget inte är liberalt. Att någonting gott för hela samhället är viktigare än äganderätten och näringsfriheten är närmast definitionen av vad vänster betyder.

För att förverkliga Haids lista behöver vi agera både i EU, i riksdagen och på föräldramötet. Vi kan bara göra det tillsammans som samhälle, inte en och en.

Denna försommar är förlorad till skärmarna. Men nästa år vid den här tiden kan ungarna susa runt i landskapet och komma hem med skrubbsår på knäna, men utan insta-lajks.