Problemet med EU:s extremhöger är att de är höger
Om tokhögern går framåt på söndag så riskerar det bli en seger för nedskärningspolitiken, skriver Arbetets politiska redaktör.
Ebba Busch vill göra det. Ulf Kristersson är beredd att testa. Tomas Tobé är sugen.
Och det enda man behöver veta inför Europarlamentvalet på söndag är egentligen det enda man behövde veta inför riksdagsvalet i förrfjol: den traditionella högern vill samarbeta med extremhögern.
Och, visst, Europas extremhögern är helt koko – det är Putin-slickare, rasistiska skattekverulanter och folk som drömmer om att återupprätta kejsardömen. Det är partier med fint underhållna rötter i fascismen, det är partier framavlade i vår tids islamofoba göl.
Men det som gör gammelhögern och nyhögern till just höger är hur de ser på skatter, fördelningsfrågor och offentlig service. Skatterna ska vara låga, stöden till fattiga och utsatta ska krympa och välfärden ska hårdbantas. Kring detta är mittenhögern och högerhögern helt överens.
I Sverige vet vi vad det betyder efter att Moderaterna slog sig ihop med Sverigedemokraterna:
Skatterna sänks. Skola, vård och omsorg bantas. A-kassan och sjukförsäkringen ska försämras. Och så vidare.
Så när den tyska kristdemokraten Ursula von der Leyen vill bli omvald som ordförande för EU-kommissionen så går vägen genom att hennes partigrupp – konservativa EPP – ska börja betrakta delar av populisthögern som konstruktiva spelare med Europas bästa för ögonen.
Inte så lite beror det på att ytterkantshögern varit framgångsrik i nationella val. Det är svårt att låsas som att inte Italiens premiärminister Giorgia Meloni finns.
Men när högerregeringar tar över i europeiska huvudstäder så kommer de utse kommissionärer som Meloni och hennes gelikar gillar. Det kommer sätta stopp för progressiv lagstiftning som kommer från EU:s institutioner.
Glöm stopp för långa led av underleverantörer
Och en kommission som gör sig beroende av ytterkantshögern kommer oundvikligen att behöva driva mer högerorienterad politik. Och då pratar vi alltså inte bara om murar kring kontinenten.
Och ett parlament där högern växer kommer inte heller leverera lagstiftning som stärker välfärden eller löntagarna. Klimatsektorn kommer knappast bli den nya tillväxtmotorn för Europa i ett sådant läge.
Om den traditionella högern samarbetar med extremhögern så betyder det ett slut för investeringar i ekonomisk återhämtning, i infrastruktur och grön omställning. Det är slut på stöd till kollektivavtalsmodellen. Det är slut på utbyggda rättigheter för gigarbetare.
Dessutom kan vi glömma den svenska arbetarrörelsens samlade krav på stopp för långa led av underentreprenörer och stopp för missbruk av utstationeringsregler.
Det är ingen slump att i debatten om EU:s framtida budgetregler så är hela högern överens om att nu är tiden här för att disciplinera de slösaktiga medlemsstaterna – ordentligt. Offentliga utgifter måste kapas för att stärka företagens konkurrenskraft, heter det.
Det är som att finanskrisen, coronakrisen och inflationskrisen aldrig hänt. Det är tillbaka till avregleringar och stålbad. Men med rekordhård retorik mot flyktingar och Jimmie Åkessons murar.
Det är väl självklart att Ulf Kristersson och Ebba Busch vill ha det så.