Ännu en gång förväntas Norrland ställa upp för resten av Sverige. Denna gång handlar det om en gruva i Vittangi utanför Kiruna.

Här ska man bryta grafit som behövs för att kritisk göra litiumjonbatterier som behövs för att bygga elbilar. En gruva som ska hjälpa den gröna omställningen alltså.  

Kiruna kommun har stoppat arbetet med att ta fram detaljplaner och därmed hindrat gruvföretaget från att kunna etablera sig. Det berättade Dagens Arbete i förra veckan.

Varför kan man undra. Är det inte kommunernas våta dröm att företag ska vilja flytta till deras kommun? Inte i det här fallet. 

Den vanliga argumentationen brukar vara att företaget som vill etablera sig tar med sig jobbmöjligheter. Ju fler som bor och arbetar i kommunen, desto mer skatt får man in och desto mer satsningar kan göras på medborgarna. Den nya gruvan i Vittangi kommer dock endast att ha säsongsarbete. Det leder inte till några nya skatteintäkter för Kiruna. 

Gruvornas vinster får inte lämna landet

Kiruna kommun är skuldsatt. Samtidigt ska kommunen upprätthålla standarden i välfärden. Att pengar rinner i väg till företag som inte gynnar det lokala har de helt enkelt inte råd med. 

Lösningen som kommunen  presenterat är utvinningsskatt. En försäkring för att kommunerna också får ta del av de vinster som gruvnäringen resulterar i. I dag är det markägarna gruvan måste betala till, och en liten del till staten. Kommunens fickor förblir dock tomma.

I våra grannländer, Finland och Norge, ser systemet annorlunda ut. Där får även kommunerna pengar när vinst görs på naturresurserna i deras kommun. Det Kiruna efterfrågar är alltså inget omöjligt. Det är rentav det enda rimliga.

Kirunas folk måste få något tillbaka

Det är väl inte så konstigt att en kommun väljer att prioritera sina invånare framför ett nytt företag som vill flytta dit. Kirunas bestämdhet i att sätta det lokala och invånarna först borde vara en inspiration för alla kommuner.

Kommuner där mineraler och ädelmetaller kan brytas förväntas ta fram en detaljplan, anpassa sig och riskera naturvärden för att gruvor ska kunna etablera sig. Att folkets företrädare – politikerna – också ställer krav på att få något tillbaka är inte revolutionerande.

Den gröna omställningen kräver gruvor.

Men en grön omställning som utarmar och dödar gruvorter är inget värd. Nu måste staten ta sitt ansvar och se till att gruvbrytningen också gynnar lokalborna.