KOMMENTAR. Sverige har en finansminister. Jag vet, det är en chock. 

Hon heter Elisabeth Svantesson. Hon älskar inte att stimulera ekonomin när det är lågkonjuktur.

Det ser man till exempel på det svenska barnbidraget, som allt mer liknar glasspengar i jämförelse med Norges och Danmarks, och den svenska infrastrukturen, som allt mer känns som ett nordiskt skämt om Sveriges brist på härlighet och ett fett liv. 

Tåget tutar glatt över de norska fjällen med snö som täcker hela rutan. Sen når man Värmland, och där tar det stopp. Danska barn äter flødeboll. Svenska barn äter gröt på SvD:s inrådan.

Vi skulle behöva göra något åt det där, tänker man, och inväntar vårbudgeten.

Men budgeten är ännu en svältbudget. Det är samma visa som alltid, man pratar om stora satsningar på välfärden, men pengarna man faktiskt skjuter till räcker inte för behoven som finns.

Det gäller inte bara den dagliga driften av skola och sjukvård i ett dyrare samhälle, utan på sikt betyder det att vi inte kommer bygga något nytt. 

Byggbranschen, som helt stannat av, får ingenting i budgeten.

Svältbudget påverkar stämningen

Alla vi som ser Robinson vet vad hunger och svältbudget kan betyda för stämningen i laget. För er andra: den surnar.

Varför vägrar Svantesson kasta en bit kött till väljarna? Bygg något kul, förhindra att arbetslösheten stiger ännu mer, rädda klimatet.

Men nej, det tänker hon inte göra. ”Varför vill du inte stimulera ekonomin?”, undrar jag, läser intervjuer och får svaret: Sverige är inte ett företag. 

Det menar Svantesson att man måste ha i huvudet när man tänker på den eftersatta infrastrukturen, järnvägen och vägnätet.

När man funderar på om ett överskottsmål, underskottsmål eller ett balansmål är bäst för Sverige, ska man komma ihåg det. 

Svantesson begränsat generös

Vi är inte ett företag, och därför är Svantessons generositet begränsad.

Liknelsen som frågan i DN-intervjun bygger på, att man inte kan skita i att investera om man vill skapa något, oavsett om man styr ett förtag eller ett lands finanser, ger hon inte mycket för. 

Svantesson är vår tappra general i kriget mot inflation, lågkonjuktur och liknelser. Sverige är inte ett företag, punkt.

Däremot menar hon att investeringar i Sverige med fördel sker i samarbete med företag. Hon nämner Arlandabanan som exempel.

Tågrälsen som har gett oss svindyra Arlanda Express med tillhörande reklam på varje tom yta samt den där märkliga pendeltågsstationen man behöver en helt egen biljett till.

Sverige är inget företag och ska därför inte bygga saker själv utan i samarbete med företag, tycker Svantesson.

Det är märkligt att anta att företag skulle vilja punga ut mängder till svensk infrastruktur, när inte ens Sveriges regering vill det. 

Nått ny punkt i min sorg

Jag har nått en ny punkt i min sorg över att mitt älskade hemland styrs på det här sättet. En sorts radikal acceptans. Inspirerad av årets trevligaste Robinson-deltagare.

Mark i Robinson blir aldrig arg på något, väljer aldrig någons sida och gör sitt bästa hur än förutsättningarna ser ut. 

Hur det än blir, blir det bra, är hans filosofi. När du är trött på att le, le lite till. Man undrar ibland om han vill något överhuvudtaget. 

Och det är den perfekta inställningen att ha i Elisabeth Svantessons Sverige. 

Om någon kritiserar min nya attityd ska jag stå fast i att kritiskt tänkande ÄR avundsjuka och bitterhet.

Jag ska göra det som krävs för att sluta se mig själv som medborgare i det här landet, och i stället bli influencer i de spännande nya samarbeten som vårt land kommer ha med olika företag.

Det här går emot min tidigare inställning till livet, det ska jag inte sticka under stol med. Jag har varit besatt av det här tråkiga, ni vet “Jag är inte kund, jag är en människa”. 

Barnsligt beteende

Men det är slut med det nu, det var ett privilegierat och barnsligt beteende, det var sentimentalt, det tillhör en annan tid.

Tweeten ”Året är 2050, du går på Bröd och Salt universitetet…” är en klassiker. Jag har citerat den flitigt.

Att hata Bröd och Salt gör alla, butikerna har skjutit upp i varje gathörn, och måttet var rågat när de öppnade Bröd och Salt co-working space. Intets mamma. 

Det är som om innerstadbarn äntligen får uppleva gentrifiering, eller i alla fall något snarlikt, i denna medelmåttiga mjöl-och-lattespya. Nu har jag bestämt för att bara le mot den. 

Om Elisabeth Svantesson vill något, så vill hon ha Bröd och Salt universitetet. Det är bara att börja fila på en moodboard över hur något sånt skulle kunna inredas. Det är nämligen det enda vi kommer “bygga” framöver.

När man tittar tillräckligt längre på en ful logga för något nytt, tomt och onödigt är det kanske bara framtiden man ser, och hatar.

Alltså en framtid när staten inte vill någonting och företagen får göra vad som faller dem in.

Ersätts med absolut tomhet

Överallt, i innerstad som förort, dammsugs karaktär bort för att ersättas av denna absoluta tomhet. Man känner den i magen när man går förbi eller tvingas in i verksamheter där vinstintresse och expansion får gå före alla typer av samhällsnytta. 

Känner fruktan för att den typen av verksamheter ska få ta över de heligaste och finaste, nämligen det gemensamma, välfärden, och svensk infrastruktur. 

Jag har landat i att det här är för haters och losers. Om vi någonsin löser järnvägen, låt allt fungera som Arlanda Express.

Om vi någonsin bygger bort bostadskrisen, låt Bröd och Salt designa varje kök. Om vi vill höja barnbidraget, låt det ske i samarbete med ett oljeföretag.

Om någon vill att jag bjuder in till en frukost där vi lanserar det hela så är jag pepp!