Matchningen i Gift vid första ögonkastet reducerar människor till platta produkter

KOMMENTAR. Datingmarknaden i den digitala eran är fantastisk – har jag hört. Tack vare apparnas algoritmer kan utbud och efterfrågan koordineras med en exakthet som överträffar Chicago-ekonomernas våtaste drömmar. 

Men utbudet i sig gör en produkt särskilt svårfunnen, nämligen trofasta partners.

För när det är lätt att hitta nytt, blir det svårare att nöja sig med det man har. På andra sidan staketet hägrar inte en, utan ett vidsträckt fält av frodiga gräsmattor. 

På nittiotalet skrattade vi åt att Jerry Seinfeld kunde dumpa en tjej för att hon hade konstiga händer eller ett märkligt skratt. I dag är sådana överväganden vardag: ”He’s a 10 but he uses snapchat as a primary form of communication.” 

Det finns tusen skäl att dumpa någon – och tiotusen som väntar på att få ta ex:ets plats. 

Samtidigt längtar vi efter det andra, mer oåtkomliga. I en värld där det är lätt att väljas bort, både på kärleks- och arbetsmarknaden, framstår det stabila förhållandet som ”haven in a heartless world”, för att citera Christopher Lasch. 

Algoritmisk precision och trofasthet

Det är denna kod som ”Gift vid första ögonkastet” tycks ha knäckt. Programmet kombinerar algoritmisk precision och trofasthet: Experterna matchar medan makarna lovar varandra evig trohet.

Deltagarna är tydliga med att de söker något annat än tillfälliga förbindelser.

I det första avsnittet av årets säsong berättar Emmy att hon drömt hela livet om att få gifta sig, och hon matchas med Mattias som säger att ”min längtan efter kärlek är enorm”. 

Men även om deltagarnas ingångsvärden är de rätta, så finns andra problem. Som Roland Paulsen konstaterat är idén om ”den vetenskapliga matchningen” en hutlös lögn (DN 15/6-23).

Jenny Jägerfeld, själv psykolog, fyller i: ”Själva attraktionskomponenten går inte att räkna ut” – något som vissa av SVT:s matchningar plågsamt tydligt illustrerat (SvD 22/6-23). 

Förälskelse är för komplext, mångbottnat och helt enkelt mystiskt för att kunna knäckas av matematiska formler eller vetenskapligt legitimerade experter. 

Matchningar inte att lita på

Men datingmarknadens matchningslogik är behäftat med ett än mer fundamentalt problem. För den som söker kärleken är inte ens de lyckosamma matchningarna att lita på. Skälet är att de vilar på felaktiga föreställning om både människan och kärleken.

Idén om att kärleken kan matchas fram bygger på bilden av oss som pusselbitar på jakt efter vår motpart: Den person som passar just mina unika behov och egenheter. 

I den senmoderna kulturen betraktas vår personlighet som en orörlig gudagnista som ska kartläggas med hjälp av personlighetstester, och frälsas genom en själsfrände. 

Datingmarknaden i ”Gift vid första ögonkastset” drivs av drömmen om det ultimata priset: Löftet om någon som ska komplettera mig, så att jag äntligen blir hel.

Relationer fungerar inte så

Men relationer fungerar inte så. De flesta av oss behöver bara kasta ett öga på våra äldsta vänner för att inse att det är något skevt med denna logik. Skälet till att vi hänger ihop med dem är inte att vi liknar varandra, utan att vi delar historia. 

Det är tiden som flätar oss samman, inte våra personligheter.

Inte heller äktenskapet bygger på en lyckad matchning. Tvärtom: Vi gifter oss alltid med fel person.

Den vi äktar är inte den vi tror att han eller hon är – och även om vi känner varandra på djupet, så kommer tiden förändra oss båda. Teologen Stanley Hauerwas formulerar det så här: 

”Vi känner aldrig den vi gifter oss med; vi tror bara att vi gör det. Ja, även om vi till att börja med gifter oss mer rätt person, behöver vi bara ge det lite tid och så kommer han eller hon förändras. För själva äktenskapet förändrar oss. Vi förblir inte samma person som när vi ingick det. Den främsta utmaningen är därför att vi ska lära oss att älska den främling vi finner oss gifta med.”

Reduceras till platta produkter

Problemet med den algoritmiska datingmarknaden är att den reducerar människor till platta produkter.

Vi prövar partners som vi testar plagg, och om de inte passar hänger vi tillbaka dem i garderoben. 

Den attityden stänger oss för kärlekens mysterium. 

Kärleken kommer inte till oss i form av en perfekt pusselbit som fyller mina behov.

Det är precis tvärtom: Kärleken kräver att jag öppnar mig för det okända och låter mig förvandlas.