REPLIK. 480 300 människor är arbetslösa i Sverige idag. Arbetslösheten väntas nå den högsta nivån på ett decennium med undantag för pandemin. I en tid av hög arbetslöshet, ökade räntor och inflation behöver man fundera på utfallet, det vill säga vilka som främst drabbas. 

Bland inrikesfödda uppgick arbetslösheten till 4,4 procent medan den bland utrikesfödda uppgick till 18,4 procent år 2023. Bryter man ner siffrorna än mer är arbetslösheten som värst bland de grupper som kommer från krigshärdar, har låg utbildningsbakgrund och begränsade språkkunskaper. 

Detta är inget tyckande, utan ren fakta. Fattigdomen är högre bland utrikesfödda och utan kraftfulla politiska insatser kommer klassamhället att förstärkas, polariseringen öka och en materiell grund för rasismen att befästas. 

Redan nu råder ovilja i den omfördelande ekonomiska strukturen. I stället för en gemensam välfärd inom skola, vård och omsorg håller det på att växa fram två olika välfärdsstater i ett och samma land. 

Drift av välfärd

Det handlar om både driften av välfärden och de privata sjukförsäkringarna. Tittar man ännu närmare på vilka grupper som tecknar välfärdsförsäkringar är det inte längre enbart höginkomsttagare, utan även inrikesfödda arbetare och friska personer. 

När dessa grupper försvinner från den gemensamma välfärden försvagas egenintresset att lösa dess brister och i förlängningen identiteten i ett gemensamt samhälle.

På allt färre platser i vårt land möts rika och fattiga, inrikes- och utrikesfödda. Sammanhållningen står just nu på spel. 

Socialdemokratins tid i opposition handlar om just detta. Gemenskapstanken har motverkats genom det svaga stödet parlamentariskt under tre decennier och få egna socialdemokratiska budgetar. 

Samverkan med Liberalerna innebar att värnskatten avskaffades, samverkan med Centerpartiet omöjliggjorde ett motstånd mot marknadsskolans yttersta konsekvenser. Men det är bra att fler partier nu omprövar sin politik på centrala, och ytterst avgörande frågor, för Sveriges framtid.

Replikera fel rapport

Hasan Ramics artikel tycks primärt handla om den ekonomiska ojämlikhetsutvecklingens konsekvenser. 

Då blir det märkligt för mig att replikera texten eftersom det är fel rapport han läser. Rapporten som analyserat nyliberaliseringen av svensk ekonomi, new public management, privatiseringen av välfärden och utvecklingen av skattepolitiken är från arbetsgruppen ”Samhällsgemenskap genom ökad rättvisa och respekt för dem som bär upp samhället” ledd av riksdagsledamot Niklas Karlsson (S). 

Men även de beskriver det många välfärdsforskare kan konstatera: att den höga migrationen i kombination med bristande integration har lett till en accelererande segregation och att det i sig har minskat stödet för en ekonomiskt omfördelande välfärd.  

Den arbetsgrupp jag däremot leder tittar på den språkliga samhällsgemenskapen och gör det med en klart medveten klassanalys. Språk, demografi, kultur och tillhörighetsfrågor är intet nytt i arbetarrörelsen, allra minst inom socialdemokratin. 

Den grundar sig i den första partiledarens insikt om att förbereda marginaliserade grupper inför maktövertagande. På arbetarrörelsens arkiv finner man studieledarlistor på skönlitterära, statsvetenskapliga och ekonomiska verk för svagt läskunniga medlemmar att med disciplin- och pliktkänsla genomgå. 

Språk och bildning

Språk och bildning är två fundamentala verktyg för egenmakt och möjligheten att påverka tillvaron. Avhänds man språket kommer man även att avhändas känslan av tillhörighet i det samhälle man lever och verkar i.   

Men arbetsgruppen jag leder stannar inte där. Vi hade kunnat respondera i vår analys den ytterst enkla slutsatsen att svenskaundervisningen för nyanlända inte möter de rådande behoven. Men vi har bestämt oss för att språket är en maktbärare och därmed en samhälleligt avgörande fråga. 

Jag är djupt ilsken över hur Sverige ser ut idag. Vi lever inte bara ekonomiskt segregerat, utan även språkligt.

På förskola efter förskola i utsatta områden är det få, om någon alls, i elevunderlaget som talar svenska som modersmål. Barnen har inga svenskspråkiga lekkamrater. 

På vissa förskolor kan inte heller personalen kompensera för detta i brist på språkkunskaper i svenska. Barnens språk är inte heller åldersadekvat.

Svenska barn till utrikesfödda föräldrar i vissa utsatta områden startar grundskolan med samma språkliga kapital som 4 åringar. Hur ska de alls komma i kapp?

Naturligt att för mig att prata språk

Därför är det för mig helt naturligt att tala om språk, kultur och tillhörighet. 

Jag kan hälsa från Elias Abdallah, en 82 årig syrisk färjkapten som tycker det känns märkligt att bli svensk medborgare utan att kunna svenska.

Förskolepedagoger som vill ha svenskakurser på arbetstid.

Nyanlända som vädjar om språkpraktik för att få jobb. Arbetslösa utrikesfödda som ställer frågan till mig hur man ska lära sig språket om man aldrig möter en svensktalande i sin vardag? 

Eller kanske viktigast – de unga, som författaren Faysa Idle, som uttryckligen säger att vi lever i parallella världar i Sverige och att detta är ett existentiellt hot mot vår samhörighet. 

Det här är vad min och arbetsgruppens avsikt är att både belysa och med kraft göra något åt.