Större barngrupper. Sämre scheman. Minskad personaltäthet. Vikariestopp. Ingen efterrätt för den som bor på ett äldreboende. Förskolor som slopar fruktstunden. Torftigare lunch. En halv macka i stället för en hel till frukost.

Just nu sköljer den svenska välfärdskrisen över landets kommuner och regioner. Läget är kanske som allra mest pressat i barnomsorgen och i äldreomsorgen. Det visar inte minst de undersökningar som fackförbundet Kommunal har genomfört i närtid.

Kommunpolitikerna gör förstås vad de kan för att vända kurvorna. En del höjer skatten, andra skär ned i verksamheterna. Nästan alla försöker, som det heter, effektivisera.

Och effektivisering, det är en populär glosa i Kommunsverige oavsett om det är kris eller inte. Effektivisering bygger på löftet att det går att leverera samma service – eller till och med bättre service – fast till en lägre kostnad.

Vad kommer en sådan udda föreställning ifrån? Jo, enligt kommunallagen måste kommuner och regioner utforma sina årliga budgetar så att inkomsterna aldrig överstiger utgifterna.

Välfärdspersonalen får ta smällen

Det innebär att politikerna måste justera verksamheten så att kostnaderna inte överstiger de förväntade inkomsterna. Hur lyckas man med det? Jo, man säger att kommunens alla möjliga delar måste effektivisera.

I realiteten betyder det nästan alltid att välfärdspersonalen får ta smällen genom lägre bemanning, sämre scheman och försämrad arbetsmiljö. Och i nästa led är det förskolor, vårdcentraler, skolor och äldreboenden som blir sämre.

Precis det händer nu men i mindre omfattning har det hänt, år efter år efter år. Vi har, för att låna en formulering av Andrev Walden, ordnat oss ett samhälle där ingenting får fungera ordentligt eftersom resursbristen är inskriven i själva modellen. 

Ska vi ha det så? Nej, det vill vi ju inte. Men eftersom det inte är folkvalda som aktivt tagit ett beslut om försämringar i välfärden – det är bara är en följd av effektiviseringstrycket – ställs de heller inte till svar för hur det blir.

Men det finns faktiskt folkvalda som vill se mer effektivisering. Mer ansiktslös, automatiserad åtstramning.

När regeringen i början av den här månaden till slut kröp till korset och berättade att man tänkte ge kommunerna och regionerna ett extra tillskott – för lite och för sent! – så lanserade man också en ”effektiviseringsdelegation”.

Precis som ledarsidan tidigare skrivit så handlar det om en statlig insats för att förmå kommuner och regioner att genomföra ännu mer omfattande besparingar på välfärden genom budgettekniska trolleritrick.

Man borde inte bli förvånad.

Vill pressa fram miljarder

Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv menar att det finns en ”stor potential” för kommuner och regioner att effektivisera sina verksamheter.

Ungefär 40 miljarder mindre skulle samtliga kommunala välfärdsverksamheter kunna kosta – om man bara effektiviserade tillräckligt.

40 miljarder, det är lite mindre än vad det kostar att hålla igång landets alla gymnasieskolor under ett år så det är verkligen inte småpotatis man tror sig kunna driva upp ur välfärdens karga åkrar.

Och under det sista året har både finansminister Elisabeth Svantesson (M) och civilminister Erik Slottner (KDI) antytt att den ekonomiska krisen i välfärden egentligen inte finns. Inte om kommunerna och regionerna bara förmåddes effektivisera lite mer.

Hur? Det säger inte politikerna. För då skulle de aldrig bli återvalda. Folk gillar ju välfärd.

Redan i dag har vi effektiviserat oss fram till att en äldre med hemtjänst får besök av 16 olika medarbetare under en tvåveckorsperiod. I genomsnitt.

Men det är inte tillräckligt effektivt, får man anta. Men det kommer Slottner eller Svantesson aldrig säga. Inte rätt ut.

En väg ut ur stryparsamhället

Effektiviseringskraven är på så sätt en bekväm lösning. Det är nedskärningar som inte kallas nedskärningar, som inte betraktas som politik och därför inte heller behöver motiveras.

Det vi ser nu är att Tidölaget skyfflar över sina politiska prioriteringar för snålare välfärdspolitik på lokalpolitiker. Och de är fångar i kommunallagens regler som säger att man aldrig får planera att lägga mer pengar på välfärd än vad man får in i skatt och statsbidrag just det året.

Men det finns en väg ut ur stryparsamhället.

Enligt en färsk rapport från tankesmedjan Katalys, skulle två små ändringar – en i budgetlagen och en annan i kommunallagen – göra fördelningen av välfärdsresurser mer begriplig.

Katalys föreslår att kommuner ska behöva skriva ut i budgeten hur mycket pengar de behöver och hur mycket pengar som man för till. Och skillnaden däremellan – själva effektiviseringskravet – kommer då att framstå som det politiska beslut det är. Det blir något att förhålla sig till, något att värdera när man väljer sin valsedel.

Det är klart att dessa småförändringar inte ensamt löser välfärdens kroniska kris. Men det skulle medverka till att besparingar och satsningar på välfärden blir synliga och jämförbara.

Det skulle bidra till att vi äntligen kan prata om varför elevassistenter försvinner och mellanmål dras in.

Och vi skulle kunna utkräva verkligt ansvar för det.