“Låt han dö, låt han dö, låt han dö”. Kanske inte världens mest sympatiska fotbollsramsa som, åtminstone när jag brukade stå på ståplats, var standard när en motståndarspelare hade slagit sig illa. 

Ramsan ekar i mitt inre mig när jag tänker på det amerikanska presidentval som stundar i november i år.

I diskussioner med vänner, kollegor och kamrater dyker döden upp som det mest hoppfulla alternativet. 

De två troliga kandidaterna för jobbet är 77 respektive 81 år gamla, och om båda skulle falla ner döda innan valrörelsen på allvar har kommit i gång så kanske något som kunde likna hopp om framtiden skulle kunna infinna sig. 

Annars ser det mörkt ut.

Folkmord i Gaza

Det pågående folkmordet i Gaza, utfört av Israel med USA:s oumbärliga stöd, är droppen som fått bägaren att rinna över för såväl amerikanska muslimer och amerikaner med rötter i mellanöstern, som för amerikansk vänster och fredsaktivister. 

Om vi inte kan rösta mot folkmord, så röstar vi inte inom tvåpartistystemet alls, är en återkommande kommentar. Speciellt i muslimtäta Michigan, en stat som kan avgöra valet. 

Sedan oktober har fler och fler slutit sig till den här falangen med ett krav: En annan kandidat än Biden. Det är nog få i denna grupp som förväntar sig någon radikalt bättre presidentkandidat än honom, men en annan kandidat har inte folkmord i bagaget, Joe Biden har det, menar de.

Gatorna ekar varje helg av “Hey hey, ho ho, Genocide Joe has got to go”, och de som ropar på gatorna är demokraternas presumtiva väljare.

För europeiska kamrater verkar det så självklart att man slänger in en röst för Biden, han är ju onekligen bättre än Trump. Men från en amerikansk vänsterhorisont är det inte lika självklart. 

En Trump som stiftar inhumana gränslagar eller skänker pengar och vapen till Israel, har det liberala etablissemanget emot sig, en Biden som gör det i presidentrollen är i stort sett outmanad. 

Får politik med tung högerlutning

Om man gång på gång röstar mot det högerextrema alternativet och ändå får en politik med tung högerlutning, varför rösta alls, varför inte rösta på ett tredje parti, eller på en symbolisk protestkandidat? 

Samhället rör sig ju i samma riktning oavsett. 

Varför fortsätta låtsas som att man är del av det demokratiska systemet om ens egna frågor inte spelar roll för någon av kandidaterna?

Efter fyra år med Trump behövde vi som står i de konservativas skottgluggar uppleva en förändring. Valet 2020 slog rekord i deltagande, “hela” 66% av berättigade röstade, jämfört med dryga 59% valet innan, och 58% valet innan det. 

Biden var etablissemangets kandidat och för de som röstade på honom handlade det ofta mer om att rösta mot Trump än att rösta för Biden. Under fyra år har demokraternas ledare haft tillfälle att bevisa sig – men för många, speciellt i de grupper som Trump attackerar, har inget blivit bättre. 

Medan Bidens nederlag – aborträtten, folkmordet i Gaza, fortsättningen av Trumps flyktingpolitik – varit tydliga, har hans vinster varit grumliga. 

Oljeproduktion och klimatpolitik

Den allmänna avskrivningen av studentlånen som många hoppat på blev i stället villkorad och snårig.

Utlovade $2000 i COVID-stimulans-bidrag blev $1400. Och samtidigt som man lanserar ambitiös klimapolitik löper skjuter amerikansk oljeproduktion i höjden. 

Det sägs att ekonomin är toppen i USA, men för folk i de undre skikten märks inte detta på grund av inflation, otrygg arbetsmarknad, höga hyror och dyr bensin.

När han nu går till val med en kampanj som sägs sätta aborträtten i första rummet är det svårt att frammana någon sorts optimism. 

Biden säger i The New Yorker att han ska “stifta Roe v. Wade som nationell lag”. Detta genom att ta kontrollen över Kongressen och vinna ytterligare platser i Senaten. “Några till val som de som vi sett i delstaterna borde räcka”. 

Det är en plan som känns långt ifrån tillräcklig. Dels skulle det kräva att en hel drös platser i senaten blev demokratiska. Och dels var Roe v. Wade otillräckligt för att skydda aborträtten. 

Krav på att han ska göra mer än så har ställts, både innanför och utanför partiet. En presidentorder skulle med största säkerhet utmanas av Högsta Domstolen, men processen i sig skulle belysa både aborträttens popularitet och underminera Högsta Domstolens legitimitet. 

Högsta domstolens sammansättning

Mer effektivt vore att expandera Högsta Domstolens sammansättning, något som Biden kan göra men motsätter sig, detta för att han säger sig frukta att Republikanerna skulle kunna göra detsamma. 

Problemet med den retoriken är att Republikanerna mycket väl skulle kunna göra detsamma helt oavsett vad Biden gör. 

En av sidorna i det amerikanska tvåpartisystemet är besatt av formalia, polityr och etikett och den sidan förlorar även när den vinner. Det går inte att spela schack med någon som kastar sten. 

Och medan Biden respekterar den gängse ordningen kan det mycket väl bli samkönade äktenskap eller rätten till preventivmedel som är nästa strid i Högsta Domstolen.

Väljare vill se sina frågor prioriteras och de vill se sin kandidat kämpa för dem. Partitrogna förståsigpåare påpekar gärna att den ena eller andra formalian står i vägen för Biden. 

Men när sådant som aborträtten står på spel vill man känna att presidenten gör allt i sin makt för att rädda den. När Republikanerna utropar gränskris för femtielfte gången vill man se att Demokraterna väljer en annan berättelse. 

Det kan inte fortsätta vara så att Demokratiska väljares kärnfrågor är superviktiga i valprocesserna och sedan stendöda däremellan.

Trump var en styrkedemonstration

När Trump kom till makten och signerade en hel drös med presidentordrar skakade politiska kommentatorer på huvudet. Men för hans väljare var det en styrkedemonstration, en symbol för att Trump var på deras sida.

Biden är högerdemokrat, han är katolik och har under sin karriär varit allt annat än odelat positiv till aborträtten. 

Han var personlig vän med den rasitiska segregationisten Strom Thurmond och kallade nyligen papperslösa invandrare för “illegals” i sitt state of the union-tal. 

Biden står på de allra flesta sätt närmre Republikanerna än dem som skriker “Genocide Joe” på gatorna. Men demonstranterna har ändå alltid räknats till Demokraternas valboskap. 

Samtidigt anklagas Biden, precis som vilken demokrat som helst, av Republikanerna och deras megafoner för att vara en radikal kommunist, även när han försöker genomföra Stephen Millers asylpolitik. 

För det andra högerpartiet spelar det ingen roll hur långt högerut Demokraterna rör sig, det går ändå alltid hem bland Newsmax-publiken att angripa dem som vänsterextremister.

Trump en historisk fara

Trump är en historisk fara, men det är även resten av partiet som han företräder. Han må vara en ovanligt burdus, respektlös och kriminell republikan, men han är republikan ut i fingerspetsarna och Demokraterna är inte motkraften som behövs. 

Även om Biden vinner valet den här gången känns det ödesbestämt att även nästa val kommer vara “det viktigaste någonsin”, och en röst på Demokraterna det enda som kan rädda den amerikanska demokratin. 

Någon gång måste de som röstar på Demokraterna få något mer än “inte Trump”. En vision, en dröm om något bättre, en vändning. 

När vi går mot andra ronden av Biden vs. Trump känns drömmen om förändring, speciellt positiv sådan, mycket långt borta. 

Den enda som kan förändra valrörelsen nu är liemannen.