Slutligen ändrade sig regeringen.

Vid en presskonferens på måndagen lovade Tidöpartiernas ledare 6 miljarder kronor extra till Sveriges regioner i den kommande vårändringsbudgeten.

Men regionerna behöver 24 miljarder för att täcka sina underskott, enligt SKR, Sveriges kommuner och regioner.

De varsel om uppsägningar som regeringen har tvingat fram kommer alltså att ligga kvar.

Och det är naturligtvis det som är meningen.

Regeringen skapar krisen

Proceduren att först budgetera för att skala ned resurserna till svensk sjukvård från behövliga 24 extra miljarder till noll och därefter lägga tillbaka sex miljarder kan inte ändra på detta.

För även om vi nu vant oss vid att regioner och kommuner i varje års statsbudget inte längre får de resurser som svensk vård och omsorg behöver för att till fullo upprätthålla lagen om att vård ska ges efter behov så är årets avgrävda tillförsel extremt.

Ett motsvarande gigantiskt underskott har vi inte sett hos regionerna sedan 1990-talskrisen, den kris som anses vara Sveriges djupaste sedan den globala depressionen på 1920-talet.

Skillnaden är att dagens kris skapas i realtid av vår regering utan motsvarande motgångar i världsekonomin.

För de konservativa partierna M och KD har resursanvändningens andra sida, skattesänkningar, alltid varit viktigare än att tillhandahålla bra vård till alla.

När SD nu en gång för alla övergivit sina löften om bibehållen välfärd och sluter upp bakom de konservativa partiernas skattesänkningar blir resultatet denna massiva nedskärningspolitik av svensk sjukvård.

Undersköterskor springer för sakta

Liberalernas åsikter spelar i sammanhanget ingen större roll. Liberalernas partiledare Johan Pehrsson har redan så tydligt visat sig villig att gång på gång överge en egen politik till förmån för att bli Tidöpartiernas ja-sägare utan motkrav.

I den nya nedskärningsbudgeten har Johan Pehrson i stället i sin egenskap av arbetsmarknadsminister tilldelats rollen som exekutor.

Johan Pehrson ska nämligen, fick vi veta på presskonferensen, tillsätta en ”effektivitetsdelegation” som ska hjälpa kommuner och regioner att genomföra de omfattande nedskärningar som regeringen nu kräver.

Och bilden målas upp av en offentlig sektor med oändliga timmar av overksamma latmaskar som egentligen inte gör någonting annat än kostar pengar.

Alltså i princip samma ord som vi fått höra från högern sedan dåvarande Svenska arbetsgivarföreningen inledde sin stora propagandadrive mot offentlig sektor på 1970-talet.

Dessa ”latmaskar” är undersköterskan som springer mellan bäddarna på sjukhusen. Det är undersköterskan som cyklar i hemtjänsten mellan våra äldre i vår äldreomsorg.

Offentlig sektor har nämligen en egenhet som inte finns inom tillverkningsindustrin eller någon annan del av det som kallas ”den produktiva sektorn”:

Inom offentlig sektor finns inga eller extrem små vinster att göra genom ökad produktivitet.

Har inget med ekonomin att göra

Inom tillverkningsindustrin har vi genom historien sett en mängd tillfällen då till exempel en ny maskin omgående kan ersätta hundra anställdas arbete. Man har då kunnat tillverka fler varor per arbetstimme.

Inom vården tillverkar vi inte varor, vi ombesörjer människors hälsa och liv. Inom vården pratar man därför hellre om ”effektiviseringar”, vilket innebär att göra allting snabbare. Men ingen maskin kan ge hundra patienter varsin rätt doserad spruta samtidigt (åtminstone inte med rimliga överlevnadskrav för patienterna).

Inom vården är det ofta tvärtom.

Nya upptäckter och avancerad forskning öppnar i stället fler områden där vård är berättigat att sättas in, vilket ökar vårdkostnaderna i stället för att sänka dem.

Sedan 1990-talet har vi därför matats med mantrat att vården i stället måste ”minska administrationen” och att övrig vård ska fortsätta ”effektiviseras”, det vill säga att undersköterskorna ska cykla snabbare, ge maten snabbare, ge sprutor snabbare, ta hand om fler patienter snabbare och skippa raster.

Det är de ”effektiviseringar” som ska spara resurser som i stället ska kunna användas till skattesänkningar, enligt högern.

Allt kokar alltså ned till ett val om vilket samhälle vi vill ha.

Ett samhälle med adekvat vård för alla invånare, eller ett samhälle med olidliga arbetsförhållanden för den kvarvarande vårdpersonalen och extrema vårdköer för dem som inte har råd att betala för privata vårdförsäkringar.

Tidöpartiernas nedskärningspolitik har tydliggjort denna konflikt djupare och snabbare än vad många kunnat drömma om.

Denna konflikt har ingenting med det rådande ekonomiska läget att göra.

Denna konflikt är rent politisk.