Att Sverige snabbt har blivit de superrikas paradis är väl känt.

Men få hade nog kunnat ana vidden av dagens extrema vurm för de redan rika.

Detta samtidigt som genomsnittssvensken rasar i ekonomisk standard jämfört med hela den övriga ekonomiskt utvecklade världen.

Finansminister Elisabeth Svantessons ovilja att fatta ekonomiska tillväxtbeslut fick EU-kommissionen nyligen att slå fast att Sverige är det enda land där BNP kommer att minska under 2024.

Den gemensamma kakan blir alltså mindre i Sverige.

Medan den ökar i alla andra EU-länder.

Nu skulle man kunna tro att det är ett problem för Sveriges regering. Men någon krismedvetenhet verkar över huvud taget inte finnas.

Det är naturligtvis alarmerande. En regering som inte värnar eller ens försöker låtsas värna landets befolkning skapar snabbt interna slitningar mellan olika grupper.

Vad vill regeringen dölja?

Strategin att utmåla alla som inte får det bättre som lata och dumma, vilket Moderaterna gör i sin uppdelning av närande och tärande delar av befolkningen, fungerar inte när en stor del av landets arbetande invånare märker att de trots att de tar stort ansvar plötsligt får allt lägre ekonomisk standard.

De reagerar, med rätta, på den ökande orättvisan.

Och när man inte kan dölja denna ekonomiska tillbakagång för de svenskar som känner den inpå bara huden, så återstår för vår rikemansvurmande regering att i stället försöka dölja de rikas allt högre inkomster.

Och här lyckas regeringen bättre.

Hur stora språng de rika tar på sin väg mot evigt överflöd blir nämligen allt svårare att se, eftersom Kristerssons regering medvetet förbjuder Statistiska centralbyrån att ta fram sådan statistik.

Det här har flera av våra penningpolitiska institutioner reagerat mot.

Såväl Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen har ställt sig bakom ett utredningsförslag att göra statistiken tillgänglig. För att kunna driva rätt penningpolitik krävs rätt underlag och öppen statistik, menar de.

Men regeringen säger nej.

Lars Heikenstens kritik

Vid en pressträff i veckan var Finanspolitiska rådets ordförande Lars Heikensten mycket kritisk till detta smusslande med statistik.

I en välfungerande demokrati bör man inte gynna sin egen politiska uppfattning genom att förtiga fakta, menade han.

Det är naturligtvis en mycket skarp, och i sammanhanget mycket ovanlig, kritik att säga att regeringen inte följer demokratiska grunder när de fattar beslut om öppenhet.

Men att värna demokratin verkar inte vara någon prioriterad uppgift för finansminister Elisabeth Svantesson (M) eller finansmarknadsminister Niklas Wykman (M).

Hellre då värna de rikas allt större del av vår gemensamma, krympande, ekonomiska kaka.

Främst är det kapitalinkomsterna, alltså avkastningen på aktier, bostäder och andra kapitalvaror, som orsakat en snabbare ökning av den ekonomiska ojämlikheten än i något annat jämförbart land, slår Finanspolitiska rådet fast i sin rapport.

Pehrson anammar smusselpolitiken

Det är denna utveckling mot en allt rikare överklass, samtidigt som de som inte är rika, det vill säga folkflertalet, inte får det ekonomiskt bättre, som regeringens smusselpolitik vill dölja.

Denna smusselpolitik blir än falskare när vi ser Moderaterna och Sverigedemokraterna sluta upp bakom varandras utspel om de ”lata arbetare” och de ”lata invandrare” som de driver hatpropaganda mot under dygnets alla timmar.

Många kommentatorer har under senare tid funderat över om det är Moderaterna som nu slutligen har slutit upp bakom SD:s rasistiska politik eller om det är SD som har anammat Moderaternas klasspolitik.

Vilken av de båda riktningarna som blir den dominanta återstår att se, men så här ett drygt år efter valet står det klart att de båda partierna alltmer flyter samman runt en gemensam politik för att gynna de välsituerade.

Det enda vi därutöver är säkra på är att Johan Pehrsons Liberalerna lydigt kommer att anamma varje förändring, var på den högerextrema skalan som pendeln än stannar.