Kollektivavtal bör vara frivilliga, skriver ekonomiprofessorn Lars Jonung i en gästledare i Svenska Dagbladet.

Om anställda och arbetsgivare vill sluta individuella avtal om att lönen ska vara lägre än avtalens lägstalöner så ska de få göra det, menar han.

Jonung kallar det för ”individens frihet” och grunden för vår ”liberala demokrati”

Det är sällan man ser så öppen propaganda för ett konservativt mönstersamhälle.

Men det har blivit ett tecken i tiden. Attackerna mot kollektivavtalen har ökat kraftigt efter att Ulf Kristersson bildade regering och efter att strejken på Tesla inleddes.

Och det finns en tydlig anledning till att högerekonomer nu väckt liv i gammal konservativ ekonomisk politik.

Fler attacker efter Tesla-strejken

Vi minns nämligen en annan högerekonom. Den numera avlidne ekonomiprofessorn Marian Radetzki, som i SVT slog fast att ”hungriga lejon jagar bäst” och föreslog radikalt sänkta löner för LO-yrken med lågt kunskapsinnehåll som ett sätt att komma till rätta med arbetslösheten.

Det går naturligtvis inte i ett samhälle där lönerna för de lägst avlönade sätts genom kollektivavtal som ska gälla alla.

Men det går väldigt bra i ett samhälle där kollektivavtalen är nedmonterade och arbetsgivaren kan sätta lönen för arbetarna i enskilda avtal. Alltså i den typ av samhälle som Lars Jonung vill ha. Då kan lönerna pressas till svältgränsen.

Det här får tydliga effekter på lönebildningen:

De löntagare vars arbeten har stort kunskapsinnehåll kan hjälpligt hålla uppe lönerna eftersom deras kunskap är unik.

Men lönerna i många av våra vanligaste arbetaryrken pressas snabbt ned till botten och vi har nått det ultimata klassamhället med en underbetald arbetarklass.

Finns då någon substans i de gamla högerekonomernas idéer om att slaktade kollektivavtal minskar arbetslösheten?

Ja, faktum är att det finns det.

Nyord för klassamhälle

Vi bör nämligen också kasta in den så kallade Calmfors-Driffill-kurvan i diskussionen. Calmfors-Driffill-kurvan togs fram av ekonomerna Lars Calmfors och John Driffill och visar att låg arbetslöshet kan uppnås på två sätt när det kommer till kollektivavtal.

Dels på en arbetsmarknad där vi har hög grad av kollektivavtal och starka fack. Det är den ordningen vi har haft under 60, 70, 80, 90 och en bit in på 2000-talet.

Dels i ett sådant samhälles raka motsats, ett samhälle med en extremt låg grad av kollektivavtal där en lågutbildad arbetarklass tar de påhugg de kan få för att inte svälta ihjäl.

”Hungriga lejon jagar bäst”-linjen, alltså.

Och hastigt har hela debatten, den debatt som högerekonomer nu vulgärt försöker förvanska till en kamp för ”individens frihet” och ”liberal demokrati”, fallit tillbaka till högerns gamla vanliga kamp för sänkta löner för de anställda och för högre vinstuttag för företagsägarna.

Vi kan alltså få låg arbetslöshet genom att ha starka och heltäckande kollektivavtal och bra löner åt alla.

Och vi kan få låg arbetslöshet genom att helt bryta med vår historia, slänga kollektivavtalen på sophögen och gå in i de individuella avtalens tidevarv där solidaritet mellan arbetare i form av strejker för kollektivavtal förbjuds.

Det är den förändring vi långsamt sett komma och som Ulf Kristersson nu är på väg att förvandla Sverige till.

Arbetslösheten är nu 8,0 procent och fortfarande på väg uppåt.

Om nedmonteringen av fackens rättigheter och kollektivavtalens styrka fortsätter att sjunka kommer arbetslösheten att fortsätta stiga, för att någon gång i framtiden, när facken och kollektivavtalen är krossade, åter sjunka.

Vi har då skapat ett nytt samhälle, med en permanent underbetald underklass. Och en överklass som drar ifrån alltmer.

Och gamla högerekonomer vaknar nu plötsligt till liv och hyllar denna utveckling som ”liberal demokrati” och ”individens frihet”.

Högerns nyord för begreppet ”klassamhälle” blir alltmer motbjudande.