Elin jobbar med gängkriminella som vill hoppa av: ”Aldrig känt mig rädd”
Över 300 gängskjutningar skedde förra året, närmare 50 döda. Gängvåldet tycks inte ha något slut. Men det finns de som vill hoppa av. Elin jobbar på avhopparverksamheten: ”Måste visa att man vill ordna upp sitt liv”.
– Första gången jag träffar en avhoppare är han ofta väldigt uppstressad. Jag säger han, för det är ofta en man mellan 18 och 22 år.
Han har kommit i eskort med två civilpoliser, till en lokal som är noga vald för att vara en säker plats för honom. Han har uttryckt rädsla att vara den som står på tur att skjutas och vill inte synas tillsammans med socialtjänsten och verkligen inte med polisen. Han är där för att han vill lämna.
Elin Månson är med i rollen som samordnare för Stockholm stad centrala avhopparverksamhet.
Polisskyddet är i första hand till för avhopparen. Elin Månsson har aldrig känt sig rädd.
– De här personerna är framför allt farliga för varandra.
På hemlig adress i tre år
Hon är där för att ingjuta hopp, få honom att tro på det där sista steget. Inte vackla. Men hon måste också vara tydlig, förklara vad som gäller från och med nu.
Han kommer att behöva leva på hemlig adress i tre, kanske fyra år. Långt från sin hemstad.
Han måste gå in i ett avgiftningsprogram och bli drogfri. Han måste klippa med det kriminella nätverket. Han måste kunna visa att han vill ordna upp sitt liv. Vill han det då kommer Elin Månson och hennes team att stå där, beredd att ge det skydd och de insatser han behöver.
– Det här är personer som kommer att behöva vårt fulla stöd i många år. De måste ofta lära om, från noll.
Det finns ingen annan väg, menar hon.
”Finns ingen quick fix”
Elin Månsson som jobbat med avhopparverksamhet i åtta år, sätter sällan på tv:n när hon kommer hem från jobbet.
Hon vet ändå. Hon står mitt i stormen. Vart hon vänder sig ställs frågan: vad ska vi göra?
Elin Månsson är medveten om att det finns en ökad press för att det brottsförebyggande arbetet ska ge resultat.
– Men det finns ingen quick fix. Tid och resurser är det som krävs när en gängmedlem vill hoppa av. Vi kan bara sträcka ut handen och hoppas att han tar den.
Att stå vid en avhoppares sida under många år har gett Elin Månsson inte bara tålamod och empati utan också insikter om hur svårt det är för någon att klara det själv.
– Jag hoppas resten av samhället ska våga kliva fram lite mer och ta sin del när en avhoppare vill komma tillbaka till samhället.