Fiasko när sjuksköterskor levererar hamburgare
Människorna som levererar pizza och städar villor borde jobba i fabriker och på sjukhus, skriver Arbetets politiska redaktör
2024 blir ett mörkt år. Vi går in i lågkonjunkturen på allvar och bankernas häxdoktorer talar om att befolkningen kommer dra åt svångremmen rejält. Arbetslösheten väntas stiga ordentligt. För många svenskar är det goda livet över. Tiden är här då allt fler tvingas låna pengar för att kunna äta.
Hur rustade är vi för detta ekonomiska mörker egentligen?
För bara några år sedan, när avtals- och valrörelser inte präglades av pandemier och rekordhög inflation så var prognosmakare – oavsett om de representerade arbetsgivare, facken eller bankerna – överens om en sak.
Och det gällde produktiviteten, alltså det vi gemensamt tillverkar per arbetad timme, och det faktum att den inte ökar som den brukar.
Det där var en sak, sa man, som borde göra oss alla oroliga på riktigt.
Sämre bidrag, sänkta skatter
Den snabba takten i den ökade produktiviteten har varit grundförutsättningen för våra ökande löner, vår utbyggda välfärd, vår ökade levnadsstandard. Men ända sedan finanskrisen 2008 har Sveriges produktion varit låg i ett historiskt perspektiv.
I en av de många rapporter som presenterats inför att Socialdemokraterna ska uppdatera sin samhällsanalys försöker man återuppväcka diskussionen om produktiviteten.
Rapporten redogör för några väsentliga skeenden som är bra att ha med sig i en sådan diskussion.
Strax innan förra finanskrisen hade svenskarna röstat fram en borgerlig regering som genom å ena sidan försämrade bidrag och sociala försäkringar och å andra sidan skattesänkningar ville stärka tjänstesektorn och andra lågproduktiva sektorer. Avregleringar och nedmonteringar av samhällets insatser för att hjälpa folk att komma i jobb gjorde också sitt.
Passa ungar i stället för att koka stål
När krisen slog mot Sverige hade politiken lämnat ambitionerna om hög produktivitet bakom sig. I stället skulle de enkla jobben växa fram.
Industrin var ”basically gone” sa Fredrik Reinfeldt. Med det menade han att svenskar inte längre ska montera bilar, bryta malm eller göra pappersmassa. Men de skulle inte helle ha välbetalda jobb i byggbranschen eller den offentliga sektorn.
Nej, politiken utformades helt för att människor som skulle kunna vårda, utbilda, bygga hus och koka stål i stället skulle förmås syssla med annat. Städa villor. RUT-passa ungar. Leverera mat.
Vad ska vi göra åt det då?
Piccolo eller skoputsare
Tja, några föreslår att en långsammare tillväxt är något vi får vänja oss vid. Det är tid att sänka förväntningarna.
Där tycks en del av arbetsgivarnas ekonomer vara överens med delar av klimatrörelsen. Borgerliga politiker fyller gärna i att lösningen i en sådan ekonomi är fler låglönejobb i servicesektorn och ännu mer politiskt dikterad lönepress. Det finns givetvis ingen plats för löneökningar eller bättre välfärd.
Arbetare ska flå runt på villagator på jakt efter bråte och sopor som ska köras till tippen.
Arbetare ska tjäna en app som berättar vad de ska jobba med i dag. Piccolo eller skoputsare? Hjälpa till att packa matkassar eller hjälpa någon att tanka bilen?
Arbetare ska ha på sig grälla uniformer och skynda fram med hamburgare och sallader till hungriga tjänstemän.
Det bästa för Sverige
I konflikt mot detta står arbetarrörelsens idé om ett annat samhälle.
Ett samhälle där människor får rätt utbildning, rätt kunskaper och rätt färdigheter. Ett samhälle där talanger inte går förlorade och där lönsamma investeringar inte uteblir.
Ett samhälle som bygger infrastruktur och bostäder.
Ett samhälle där välfärden finns för alla som behöver den och där reallönerna ska öka i takt med produktivitetstillväxten.
Om den idén på allvar får nytt liv i och med Socialdemokraternas nya samhällsanalys så vore det bland det bästa som kunde hända vårt land.
