Som jag hatade det.

“Det kommer bli kul, jag lovar”, sa hon.
“Jag vill inte”, sa jag.

Om och om igen.

Mammas uppmanande ord när jag för sjuttioandra gången hade bestämt mig för att jag absolut inte vågade gå på en klasskompis kalas. Eller inte åka på det där ridlägret, som jag veckan innan hade varit så peppad på.

Varje ny social aktivitet triggade en nästan omedelbar ångestreaktion. Jag var rädd av mig, alltid redo att kasta in handduken. Men likväl, vid varje givet tillfälle – påhejad (eller kanske i regel hårt pressad) av mina föräldrar tog jag mig dit. 

Är detta otrygghet?

Jag gick på kalaset. Jag åkte på ridlägret. Och det var såklart helt underbart.

Känns scenen bekant? Jag tror de flesta lite smått introverta människor tycker det. I alla fall vi som var barn innan 10-talet.

Men något verkar ha förändrats. För på förskolor runt om i landet är det snart dags för det traditionsenliga luciatåget. Denna fina tradition, där barnen kläs i mer eller mindre politiskt korrekta utstyrslar och stapplade sjunger sånger om en ikon från 200-talet ska nu begränsas.

Pedagogerna har satt ner foten, föräldrarna med sina mobilkameror och stressade aura får inte längre komma. Istället ska skönsången spelas in och så får vårdnadshavarna lugnt och lydigt titta på filmen sen. 

“Barnen har uttryckt ont i magen, rädsla och blyghet”, skriver Värmdö kommun i ett mejl till Dagens Nyheter. En rektor på en annan förskola menar att ”föräldrar i sig är ingen nackdel, men en del barn kan tycka att det är obehagligt med en stor grupp vuxna. Om det blir otryggt gör vi på något annat sätt.”

Är detta verkligen otrygghet?

Man kan säga mycket om de känslor som hos ett barn kan uppkomma vid en ny och lite krävande situation. Oro, absolut. Nervositet. Men är detta verkligen otrygghet? Tydligen.

Det mesta verkar visst kännas otryggt i dessa tider. För det är inte bara föräldrarnas invasiva närvaro på luciatåget som kan vara skadlig för barnen.

Faran lurar runt varje hörn. För skoleleverna som inte längre vill duscha efter gympan – situationen är otrygg.

En simpel utflykt till Rinkeby eller Tensta med sitt barn är också det, i alla fall om du frågar högerskribenten Alice Teodorescu. 

Urspårad trygghetsiver

Med allt oroväckande som faktiskt sker i vår omvärld verkar samtidsmänniskan helt tappat greppet om vad som faktiskt är otryggt. Och det kanske inte är så konstigt.

I snart ett decennium har högern ropat varg så fort de fått chansen. Skrämsel har som bekant alltid varit ett effektivt politiskt verktyg. 

Det ena har lett till det andra, och nu är vi här. Samtidens trygghetsiver har liksom spårat ur.

Nu räknas individens upplevelse som sanning, men de strukturella samhällsproblem som leder till verklig otrygghet är politiskt ointressanta. Typ trygg bostad för alla, eller en sjukförsäkring som täcker hyran. 

Så låt oss reda ut detta så det framöver inte råder någon förvirring.

För ett barn är det otryggt att inte få tillräckligt med mat på bordet, eller att behöva flytta runt mellan olika korttidskontrakt på en kaotisk bostadsmarknad. Otrygghet är inte att tvingas sjunga “Tomtarnas julnatt” på förskolan.

Naomi Grossman praktiserar på Arbetets ledarredaktion inom ramen för Aftonbladets ledarskribentsutbildning.