KOMMENTAR. Ett antal författare, journalister, aktivister och fackligt aktiva har på senare tid fått sina barn anonymt orosanmälda till socialtjänsten.

Dessa anmälningar har följt på att föräldrarna hängts ut på högerextrema sajter, och till socialtjänsten har anmälaren hävdat att hen just på grund av uthängningen känner ”oro för barnets säkerhet”.

Ett intrikat sätt att framföra ett hot, men utan att i straffrättslig mening hota.

Vad det handlar om är att försöka tysta obehagliga röster, att krypa under skinnet på personer som engagerar sig mot fascismens tilltagande normalisering.

Demokratiproblem

Det är ett demokratiproblem, men som inte kan isoleras till enskilda hot.

För de äger rum och finner näring i ett större politiskt sammanhang. I detta har skiljelinjen helt suddats ut mellan de partier som formellt ingår i regeringen, och det SD som inte gör det men som likväl på presskonferens efter presskonferens står bakom regeringsmärkta podier.

Vad som är mest intressant med orosanmälningarna är därför inte hoten som sådana, utan vad de säger om en viss syn på staten och dess relation till det allmänna.

När en orosanmälan kommer in till socialtjänsten tar den resurser i anspråk. Socialtjänsten har att ta ställning till om det behövs en vidare utredning, och varje misstanke om att ett barn far illa måste tas på allvar. I många kommuner kämpar socialtjänsten med resursbrist.

Gapet mellan behov och resurser har knappast minskat i ett ekonomiskt läge där marginalerna krymper allt mer för allt fler, vilket påverkar redan sårbara familjers och barns mående.

Varje minut som ägnas hanteringen av en politiskt motiverad orosanmälan, hade kunnat ägnas ett fall där det finns ett barn med genuina behov av socialtjänstens stöd.

Radikala högerns förakt för det allmänna

Vid sidan av allt annat vittnar utnyttjandet av socialtjänsten som budbärare för hot om den radikala högerns förakt för det allmänna. Detta är välkänt från auktoritära regimer. Myndigheter kan användas lite som man vill; har de någon legitimitet är det som maktens redskap.

Socialtjänsten är en myndighet, del av den offentliga förvaltningen. Till skillnad från i en auktoritär regim, vilar en rättsstats legitimitet på att staten förvaltar det allmänna. Fram till alldeles nyligen var detta också en självklarhet bland svenska riksdagspartier.

Mellan höger och vänster kunde idéerna om hur det allmänna bäst förvaltas skilja sig stort, men likväl fanns en bred konsensus kring vad själva uppdraget bestod i; staten är förvaltaren av det allmänna, och regeringens ansvar är att förvaltningen sker på bästa sätt.

Vad vi med Tidöregimen ser är ingenting mindre än raserandet av denna konsensus. Det avtal med SD som styr regeringens arbete, Tidöavtalet, är en färdplan för ett samhälle där staten snarare än att vara det allmännas förvaltare, står över det.

”Angiverilagen” tydligt exempel

Det som har kallats för ”angiverilagen”, det vill säga att offentliganställda ska bli skyldiga att ange papperslösa de kommer i kontakt med i sin tjänsteutövning, är det kanske mest uppenbara exemplet.

I praktiken innebär förslaget att offentliganställdas skiftande uppdrag – att vårda, att undervisa, att tillhandahålla bibliotekstjänster eller att stötta utsatta barn – skall underställas verkställandet av migrationspolitiken.

Underminerandet av rättsstaten och politiseringen av offentlig förvaltning märks emellertid också på andra håll. Nyligen avslöjades Regeringskansliets nya lönedirektiv, enligt vilka tjänstemän som arbetar specifikt med att genomdriva Tidöavtalet skall premieras.

Professor i statsvetenskap Patrik Hall kallar formuleringen i direktiven för en ”förvaltningspolitisk revolution”. Regeringsformen, påpekar han, är tydlig med att tjänstemännens arbete skall präglas av saklighet och opartiskhet, inte partipolitiska prioriteringar.

Ser inte offentliga tjänstemän som ansvariga

Vi har alltså för närvarande en regim som tydligt signalerar att den inte ser offentliga tjänstemän som först och främst ansvariga inför det allmänna.

I utspel, förslag och utredningsdirektiv behandlar Tidöpartierna i stället offentliganställda som om dessa vore den för tillfället sittande regeringens personliga verktyg.

Som Patrik Hall pekar på är detta är en dramatisk omförhandling av relationen mellan stat och medborgare, och den pekar i tydlig auktoritär riktning.

Mellan Tidöregimens brist på respekt för den offentliga förvaltningens integritet, och det sätt på vilket socialtjänstens resurser utnyttjas av högerextrema för att framföra hot, finns en kontinuitet.

Vad denna kontinuitet säger oss, är att det nu handlar om något än mer avgörande än skillnaden mellan traditionell höger och vänster, mellan den som betonar individens ansvar och den som vill se en mer vittgående omfördelningspolitik.

Vad som står på spel är demokratin som sådan.