Fallet med den 7-åriga flickan i Eslöv som i åratal misshandlades grovt av sina föräldrar har med rätta rört upp känslor.

Med svåra inre blödningar fördes hon till sjukhus efter att i källaren i hemmet ha druckit ättiksprit. Hon hade druckit ättikspriten eftersom hon var uttorkad av törst då hennes föräldrar inte gav henne något att dricka.

På sjukhuset där fadern nonchalant lämnade henne innan han åkte hem till julfirandet med sina andra barn, blev de tvungna att operera bort flickans matsäck. Hon kommer aldrig mer att kunna äta fast föda.

Detta ska inte kunna hända. Det är alla ense om. Ändå hände det. Trots att myndigheter och skola hade koll på flickan. De visste var hon bodde, de visste att hon inte hade varit i skolan mer än fyra gånger på hela terminen, ingen av gångerna mer än en timme. De hade fått fyra orosanmälningar för flickan, den sista bara fyra dagar innan hon kom till sjukhuset.

Ändå visar den första snabba interna utredningen att socialtjänsten slog ifrån sig all kritik.

Socialtjänstens haveri ingen nyhet

”Vi har gjort allt vi kan”, är kommunens svårbegripliga svar på hur de kunnat missa flickans lidande.

Och det här aktualiserar vad den efterföljande debatten egentligen handlar om – Sveriges havererade socialtjänst.

Enligt Socialstyrelsens kartläggning av kompetensen inom socialtjänsten ansåg bara 35 procent av alla arbetsgivare i kommuner och regioner att flödet av utbildade socionomer var stabilt under 2022.

De försvinner snabbt från yrket, klagar arbetsgivarna.

Efter bottennoteringar under åren 2018 – 2020 förbättrades siffrorna något. Trots det var inte ens 50 procent av alla socionomer kvar i yrket efter fem år under 2022.

Det är därför inte underligt att 77 procent av alla arbetsgivare inom kommuner och regioner säger att de har brist på yrkeserfarna socionomer.

Bilden av socialsekreteraren som ett halvår efter examen erbjuds en hög chefstjänst för att alla andra har slutat är alltså mer sann än vad de flesta kan ana.

Nu är socialtjänstens haveri naturligtvis ingen nyhet. Redan i början av 2000-talet planerades en ordentlig upprustning av den då tjugo år gamla socialtjänstlagen.

I dag skriver vi 2023. Men vi har fortfarande samma socialtjänstlag från 1980-talet.

Den förändringen som har skett är i stället att pengar till socialtjänsten i de nyliberala nedskärningarnas tidevarv stadigt har minskat i relation till behoven.

Först 2017 tillsattes återigen en regeringsutredning om en ny socialtjänstlag.

Islamistiskt lögndrev

Inga förslag fick dock innebära högre kostnader. De överbelastade socialsekreterarna skulle alltså fortsättningsvis vara lika överbelastade som tidigare, slogs fast redan i utredningsdirektiven.

Under de närmaste åren sköt utredningens slutdatum upp, direktiven ändrades flera gånger,

Utredningen presenterades 2020 och gick ut på remiss och fick till största delen ett positivt bemötande.

Men det planerade genomförandet sköts upp.

Och sköts upp igen.

Den konservativa regeringen som tillträdde i september 2022 valde att gå vidare med utredningen. Men även den nya regeringen sköt upp genomförandet.

Det senaste är nu att socialtjänstlagstiftingen ska ändras 2025.

Och under den långa fördröjningen har gängkriminella tagit över bostadsområden.

Var fanns socialtjänsten under denna tid?

Liberalerna satsade allt på ett kort, att vräka gängmedlemmar och alla som stör, varvid de störande och deras familjer enligt liberal logik tydligen skulle gå upp i rök och aldrig mer synas till.

SD:s linje blev att rasera rätten till tolk, vilket Moderaterna till Sveriges socionomers stora ilska gått med på att genomföra.

Hur ska socialsekreterare då kunna argumentera mot den förljugna bild som islamistiska extremister sprider om svensk socialtjänst, om de inte ens får ha tolk så att föräldrarna förstår dem, är socialsekreterarnas självklara invändning.

Bakom denna ilska döljer sig den självklara frågeställningen: skulle det islamistiska lögndrevet mot svensk socialtjänst över huvud taget ha lyckats om vi hade haft en socialtjänst som kunde bemöta det?

Meningslöst vänsterflum

I stället för socialtjänst har vi sett Tidöpartiernas totala fixering vid repressiva åtgärder.

I högerns hatfyllda forum målas socialtjänstens försök att värna barn som utsätts för våld i sina hem som meningslöst vänsterflum.

I hathögerns forum kan vi i stället läsa förslag om att samla ihop ett gäng stolta svenska grabbar och åka ut till förorterna och spöa upp invandrarna så gängledarna blir rädda och flyr.

Denna högerfotfolkets fixering vid repressiva åtgärder är naturlig. Något mer än repressiva åtgärder har vi inte hört från statsminister Ulf Kristersson.

Den totala frånvaron av debatt inom regeringen om socialtjänstens möjligheter ger inte heller känslan av att den kraftigt försenade omgörningen av Sveriges socialtjänst kommer till stånd ens 2025.

Visst är det utmärkt att regeringen säger sig ha kvar planerna på en mer kunskapsbaserad socialtjänstlag än den som klubbades för 40 år sedan.

Risken är dock stor att även denna regering lägger planerna i malpåse och fortsätter låta sitt fotfolk sprida tron på att testosteronstinna svenska män – helst med vapen i hand – ska lösa allt från gängkriminalitet till barn som far illa i sina hem.