Vad har IF Metall, Chalmersstudenter och Prideorganisatörer gemensamt?  

Säkert mer än man tror, men för just den här texten är en särskild sak relevant: Sveriges politiska höger har svårt för allihop.  

I frågan om IF Metalls strejk mot Tesla och de efterföljande sympatiåtgärderna från Elektrikerna, Transport, Seko och många fler är argumentationen gammal som gatan.

Arbetsgivarorganisationen Almega tycker att sympatiblockader och -strejker är orimliga och hotar den svenska modellen. Benjamin Dousa, ny VD hos Företagarna, tycker i Svenska Dagbladet att ”fackens makt är skadlig för Sverige”.  

Sympatiåtgärder borde förbjudas, så har det låtit från Svenskt Näringsliv och deras tankesmedja Timbro tidigare.  

En politisk minoritet

Skon klämmer överallt där organisering sker. Människor som samlas i gemensam sak är ett historiskt och ständigt återkommande bevis för högern och näringslivet att de faktiskt är en minoritet.

Så har det varit sedan den allmänna och lika rösträtten, mot högerns vilja, infördes.  

För arbetarrörelsen är organiseringen det bästa kampmedlet man har, för trots att näringslivet är få har de pengar, och dessutom makt över vår försörjning.

Till det är solidariteten inte bara ett ord för fackföreningarna. Solidaritet är handling, nu i formen av sympatiåtgärder för att Teslas anställda ska täckas av kollektivavtal.

Vi skyddar oss själva genom att skydda varandra. Det är inte något snack om symboliska applåder och handhjärtan.  

Chalmers förbjuder politik

Samma rädsla för allmän organisering kunde vi i veckan också se utspela sig på Chalmers. Där har högskolerektorn bestämt att alla politiska manifestationer och affischering ska förbjudas.

Utbildningsminister Mats Persson, som tidigare varit en så stark anhängare av individers rätt att yttra allt från homofobi till rasistiska teorier att han tillsatt en hel utredning om ”cancelkultur”, välkomnar förbudet.  

Beslutet motiveras av ökad otrygghet och polarisering i samband med kriget mellan Israel och Hamas. Studenter som organiserat sig för Palestinafrågorna antyds vara de som står för otryggheten.  

Man ska ha enorm respekt för studenter med judisk eller israelisk bakgrund som känner sig rädda och hotade i rådande situation. Hatbrott och våldsamma handlingar är och ska vara förbjudna, men känslan av oro kan inte vara argument nog att förbjuda studenter att protestera mot till exempel en israelisk vapentillverkare som i veckan besökte skolan.  

Ange en lämplig plats, ha allokerade anslagstavlor och se till att ha en ledning som klarar av att ta tag i möjliga arbetsmiljöfrågor som kan uppstå i samband med att studenter utövar sin yttrandefrihet. 

Svårare än så får det inte vara. Vi kan knappast ha en ordning där vi har mindre rätt att tala bara för att vi är fler än en person som säger samma sak.  

Vill inte förbjuda Pride

För SVT förklarar rektorn att man vill säkra ett fredligt idéutbyte. Det ska krävas en väldigt speciell syn på politiskt motiverade aktioner om man inte ser att en manifestation eller affischering är något annat än just fredlig aktivism.  

En sorts politisk manifestation Chalmers däremot inte vill förbjuda är Pride, eftersom man ju är för Pride. Plötsligt är yttrandefriheten villkorad av universitetsledningen. Vissa politiska manifestationer är okej, andra inte. Och man tror att det gynnar demokratin.  

Hotet från fredliga människor i grupp är alltså alltjämt där.  

Tydligare än Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch kan man dock inte bli i den här frågan.

Förra sommaren uppmärksammades hon för specifikt Pride-kritiska uttalanden. Ebba Busch försvarade sig med att hon faktiskt känner flera homosexuella individer som hon har djup respekt för och som förtjänar samma rättigheter som alla andra. Men bortom individerna… ja där finns det som Busch kallar Homolobbyn och den är hon kritisk mot.  

Ebba Busch ljuger knappast. Hon har garanterat homosexuella vänner hon känner djup respekt för, men samtidigt avslöjar hon precis i vilken övergång man går från individ till ett hotfull homolobby: sekunden individuella hbtq-personer organiserar sig och gör gemensam sak.

I den tankemyllan har mycket konspirationsteorier liksom även hot och hat mot organisationer som Pride, RFSU och RFSL frodats.  

Så från Tesla-strejk till Chalmers till hbtq-rörelsen: högerns kärlek får de aldrig. När individer organiserar sig för skickligt vill de svara med förbud.  

Det är inte en kamp för demokrati. Det är en strategi för att behålla makt.