I år har drygt en person i veckan har gått till jobbet och inte kommit hem igen. Det är lika många som dött i skjutningar.

I veckan avled en ung kvinna efter att ha blivit påkörd av en dumper på LKAB i Kiruna. Hon är en av de 48 personer som gått till jobbet och inte kommit hem igen.

En tragedi, för att uttrycka sig milt. En katastrof för kvinnans anhöriga, hennes kollegor där en del även blev vittnen.

Vice arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg säger sig ha studsat till när hon såg dödssiffrorna 2022. I år är de fler, siffrorna värre.

Regeringen lägger ner myndighet

När olyckan är framme beklagar sig alla. När frågan lyfts kan man lätt tro att det råder konsensus kring en nollvision.

Det blir ju svårt att säga något annat när folk dör. Men tittar man närmare på den politik som förs och de resurser som skjuts till (och framför allt de som skärs ner och inte skjuts till) så märker man att det är något helt annat som gäller i praktiken.
 
Samtidigt som nyheten om att en ung kvinna dött på jobbet kablar regeringen ut att de vill slå ihop Myndigheten för arbetsmiljökunskap med Arbetsmiljöverket.

Man ska ägna sig åt kärnverksamhet, heter det. Och kärnverksamheten för svenska myndigheter, det är tydligen att spara pengar.

Att skapa förutsättningar för ett sunt och hållbart arbetsliv anses alltså intetillräckligt viktigt för svenska myndigheter.

Att arbeta förebyggande och systematiskt med att svenskar ska ha kunskap om arbetsmiljö och att fler ska kunna trivas och må bra på jobbet anses alltså vara någon form av sidoverksamhet som inte längre ska prioriteras.

Lite svinn får man räkna med

Lite svinn får man räkna med, är det man bäddar för när man gång efter gång prioriterar ner frågan, klagar på regelverk och kostnader.

Det är nämligen död som är utfallet av att slå ihop myndigheter, minska anslagen till Arbetsmiljöverket, begränsa möjligheterna för skyddsombud att fullfölja sitt uppdrag och demonisera fackförbund för sitt stelbenta paragrafrytteri.

Det skjuts ihjäl lika många som det dör på jobbet i Sverige. Att driva en politik som tillåter arbetsplatsdöd borde leda till ramaskri.

Fattar ni nu varför det är ett sånt jävla tjat om skyddsskor, varselvästar, personalliggare, ordentliga introduktioner och regelbundna kontroller av fordon?

Inte populärt att poängtera brister

Fattar ni varför LO är så oroliga över attacken mot skyddsombuden?

Oron inför att de inte längre ska vara fackligt förtroendevalda utan en arbetsgivares förlängda arm, en funktion fast i att behöva vara till lags.

Det är nämligen inte särskilt populärt att som löntagare poängtera fel och brister i arbetsmiljön som kostar pengar att åtgärda. Har ni fattat än? Fattar ni att alternativet är död?

48 svenskar har gått till jobbet men inte kommit hem. Hur länge ska det här pågå?