Jag läser om att svenskar är prioriterade måltavlor för jihadistiska terrorister. Om att en gul landslagströja är en provokation. 
 
Jag läser om hotbilder och om koranbränningar. 

Jag vet vad jag ska skriva. Om demokrati, om solidaritet, om vårt sätt att leva, det öppna samhällets fiender. Om kalla huvuden och varma hjärtan. Om rättssamhället.  
Om pluralism mot enfald. 

Jag har skrivit det förr. Jag kommer skriva det igen. 
 
Men nu, denna gudsförgätna oktober 2023, är det bara stumt. För grått. 

Jag läser att allt fler barn ringer Bris för att de är så oroliga för mammas och pappas ekonomi. 
 
Jag läser att allt fler barn ringer Bris för att få hjälp med att ta sig ur gängens klor. 

Jag läser att sjukvården i Gaza snart kollapsar. Att bårhusen är överfulla. Om att svenska judar råds att inte visa att de är judar när de rör sig på våra gator och torg. 

Jag läser om 14-årige Layth som hittades mördad i ett naturreservat i Upplands Bro. 

8 ungar under 18 år har dödats 

Jag läser att i år har minst åtta unga under 18 år dödats i vad som tros vara kopplat till gängkonflikter. Att det skett en ökning av åtal mot personer i åldrarna 15 och 17 år för mord, mordförsök, förberedelse till eller stämpling till mord. 

Vad ska jag göra med allt det här? Vad ska vi göra? 
 
Jag läser om småbarnsföräldrar som mördas för att de delar efternamn med någon en gangster anser vara en legitim måltavla. 
 
Jag läser om en riksdagsledamot som tycker att Fredrik Reinfeldt ska bli av med sitt polisskydd när terroristjakten pågår i Bryssel.

Jag läser att allt fler sjukskrivs på grund av stress. 

Jag läser att Göran Greider är deprimerad. 

Tysta minuter

Jag läser att Riksdagen ska hålla en tyst minut för de svenskar som mördades i Bryssel.
Det enda vi har är tysta minuter. 

Det tickar i regeringskvarteren, på bostadsrättföreningarnas städdagar, på förortstorgen, i bruksortens villaträdgårdar. På kyrkogårdarna. 

Jag tänker på något som Evelyn Waugh skrev:  
 
Det finns bara en stor ondska i världen i dag. Förtvivlan.