I helgen fick undertecknad, som inte direkt identifierar sig som kulturtant, möjlighet att åka till Göteborg och delta i jippot som är Bokmässan. 

Kulturdebatt utlovades och kulturdebatt blev det. ”Är de rika ett problem?” löd frågeställningen (arbetstiteln ”Får man hata rika?” ströks i sista sekund) och kring detta skulle en panel bestående av mig, Youtube-libertarianen Henrik Jönsson, ETC-journalisten Christoffer Röstlund Jonsson och välfärdskapitalisten Jan Emanuel diskutera.

Modererade gjorde kulturjournalisten Essy Klingberg. Eller tja, hon gjorde så gott hon kunde med vad hon hade att jobba med.

Fokus på jobben

Vi var initialt överens om att alla inte har samma förutsättningar i livet på grund av just ekonomi. Sedan visade det sig att Henrik Jönsson, trots allt, inte höll med.

Kanske beror detta främst på att han, som han själv sa, inte tycker att ojämlikheten är ett problem.

Men högern och populismen fann ännu en gång varandra. Marknadsvurmarna Henrik Jönsson och Jan Emanuel ville hellre prata om hur dåliga facken är och att löntagare har det gött.

Som ledarskribent på en facklig ledarsida kändes det, trots detta, rakt av toppen att få lyfta villkoren för butiksanställda, restaurangpersonal och undersköterskor.

Hur många som inte hinner gå på toa för att de är så underbemannade, hur svårt det är att överleva på sin lön. Att folk i Sverige går till jobbet utan att komma hem. Faktiskt död på jobbet.

Jan Emanuel tror alla kan säga upp sig

Då hände något. Både Jan Emanuel och Henrik Jönsson tog åt sig. Ingen av dem ville veta av att det i Sverige i dag finns människor som har det piss på sina arbeten. Inte heller verkade de vilja låtsas om den maktobalans som råder.

Jan Emanuel resonerade kring vikten av att ha nöjda medarbetare och att detta skapade värde. När han sedan la till att missnöjda arbetare säger upp sig tappade han mig. Det låter, i teorin som en dröm och i praktiken är det en också. 

Ett jobb är i de allra flesta fall inte ett nöje och alla kan inte byta jobb hux flux. För en förälder kan vara av praktiska skäl, för en låginkomsttagare av ekonomiska skäl.

Kanske behövs den fasta anställningen för att teckna ett bolån? Och i de värsta fallen tror anställda att det är normalt att bli behandlad som en skit.

Och trots att det dör cirka en arbetare i veckan är bäst i världen, menade han och tyckte att vi skulle nöja oss. Ingen nollvision att tala om där, inte.

Henrik Jönsson till personangrepp

Henrik Jönsson hade färre resonemang och valde i stället det något mer känslostyrda motargumentet ”hur många anställda har du då?” (känt från kränkta föräldragrupper online som inte tycker att annat än föräldrakänslor spelar roll i diskussioner om barn och barns rättigheter). Gott så.

Men det är intressant, ändå. På samma sätt som ”inte alla män!” västes ut i mitten på 10-talet när feminismen fortfarande hade en plats i det offentliga samtalet verkar nu ”inte alla arbetsgivare!” vara de kränktas melodi.

Och på samma sätt som jag då kände att jag levde i en helt annan värld än dem som förnekade det förtryck som drabbar kvinnor känner jag nu att dessa framgångens män också gör det. Hur kan de annars ha missat att människor gråter, sliter ut sig, skadar sig och dör på sitt jobb?

Kränkta entreprenörer

Alla män är inte monster och alla arbetsgivare är inte keffa. Men visst måste vi ändå kunna prata om befintliga, utbredda fel och brister utan att känslorna tar över?

Efter helgens samtal kan jag konstatera att vi ännu inte kan det. Kanske kan vi, om vi hjälps åt att lyfta just arbetets förslumning och allas rätt att inte dö på jobbet komma framåt.

Någon draghjälp av Henrik Jönsson och Jan Emanuel ska vi däremot inte räkna med.

Och på frågan huruvida de rika är ett problem så svarar jag ja, det är de faktiskt. I alla fall så länge deras livsstil förutsätter att andra människors slit inte ”lönar sig”.

Och jag tar alla da’r i veckan hellre ett par kränkta entreprenörer än ett dödsfall på jobbet.