Det är september 2023 och i år har vi fått lära oss att uppgörelser i den undre världen är att spränga villor, ödelägga radhuslängor och bomba sönder trappuppgångar. Det är att skjuta ner någon framför barn som tränar fotboll.

I år mördar barn andra barn. I år larmar fotbollsföreningar om att gängen raggar barn på träningarna. I år får barn gömma sig när kulorna viner på idrottsplatsen. Man kan inte andas här längre.

Det är september 2023 och det blåser otäcka vindar i landet. Varje dag en ny skottlossning eller ett nytt sprängdåd. Död. Skadad. Skjuten av misstag. Avliden. Sverige vadar i våld.

Den oro och misstänksamhet som gror i brottslighetens spår fräter sönder samhällskittet.

Våldet är så grovt, så urskillningslöst, så obegripligt att vi har hela kvarter, hela stadsdelar, som kalkylerar med risken att de eller deras älskade ska drabbas.

Vem är min granne släkt med? Vem är det som går i min trapp? Törs jag skicka barnen till fotbollsträningen?

Det skapar en rädsla som begränsar vardagslivet. Det skapar misstro mot människor och mot grupper som andra tror har koppling till gangsters.

Så här kan vi inte ha det längre.

Familjer har blivit övergivna

Vi hamnade inte här över en natt och politikens ansvar är stort.

Efter 90-talskrisen slutade politikerna bry sig om socialpolitiken, integrationspolitiken och bostadspolitiken. När marknadens logik har släppts fri – genom privatiseringar och skattesänkningar – har det lett till att samhället, undan för undan, retirerat.

Bostadsområden har tillåtits förfalla, arbetsmarknaden har förslummats, skolan har slutat kompensera för klasskillnader och familjer i behov av hjälp har övergetts.

EU:s fria rörlighet gör att vapen flödar in i Sverige, inte minst från Balkan.

I spåren av vår stora flyktinginvandring har ett sorts skuggsamhälle vuxit fram när många människor som får avslag på sin asylansökan går under jorden och inte sällan blir en del i en svart ekonomi.

Priset för det har man först och främst betalat i bostadsområden och förorter där låginkomsttagarna är många, där de högutbildade är få och där det är svårt att få tag i ett vanligt, hederligt jobb.

De första offren för ett socialt sammanbrott är alltid de som bor på sådana platser. De som förlorar mest på frånvaron av regler, ordning och stabilitet är alltid människor med små marginaler.

Det var deras bilar som brann upp först.

Det var deras närbutiker som först rånades.

Det var deras torg först ockuperades av knarklangare.

Det var deras barn som först snärjdes av gängen.

Det var deras barn som först gick under i blodiga gängkonflikter.

Hårdare straff inte hela lösningen

I fattigdomens och segregationens spår följer kriminaliteten och våldet, det är en gammal kriminologisk sanning. Att jämna ut klyftor är på så sätt absolut nödvändigt om vi vill att våra unga inte ska hamna i en ­kriminell livsstil. Ett jämlikt samhälle är ett tryggt samhälle.

Men hederligt folk ska inte behöva stå ut med mord, bombattacker och rån i väntan på att vi bygger det samhället. Ingen i Sverige ska behöva känna att det här är något vi måste uthärda.

Oavsett hur hårt samhället är i dag så ursäktar det aldrig mord. Den som utför ett brott är aldrig bara ett offer för omständigheterna. Man har alltid ett val när man mördar, stjäl, misshandlar eller våldtar.

Det är därför det är helt uppenbart att en av de bästa åtgärderna för att stoppa brottslighet är att låsa in fler brottslingar.

Fler brott måste klaras upp och unga personer måste veta att brottets bana kommer att leda till fängelse eller ungdomsvård. Men då kan inte Sis-vården vara så undermålig och så underfinansierad som den är i dag.

Den förra regeringen hade ett särskilt program mot gängkriminalitet, skärpte mer än 50 straff och infört mer än 20 nya brottsrubriceringar. Det har aldrig funnits fler poliser i Sve­rige.

Ulf Kristerssons regering tar i ännu mer. Nya straffskärpningar, nya verktyg.

Ändå talar rikspolischefen Anders Thornberg om att detta kommer ta närmare 15 år att lösa.

Thornberg, precis som nästan alla andra poliser som intervjuas om situationen Sverige befinner sig i, lyfter nästan alltid två saker de vill se: politisk enighet och ett samhällsgemensamt ansvar för att bryta de kriminellas makt. De vet att hårdare straff och fler poliser aldrig kan vara hela lösningen.

Allt handlar inte om lagen

Ett barn som växer upp i en trasig familj, i en trång och sliten lägenhet, i ett bostadsområde där skolorna brister, där utemiljön är nedgången, där många vuxna är arbetslösa, där få talar svenska – ett sådant barn kommer löpa större risk att glida in i kriminalitet än det barn som växer upp med mer gynnsamma förutsättningar.

Det här vet polisen och det här vet socialsekreterarna.

De vet att det bästa vaccinet mot kriminalitet är att fler ungar klarar skolan. Att de har föräldrar med ett arbete att gå till.

Att det finns en välfärd som att lita på. Att det finns andra, starkare gemenskaper än det som det kriminella gänget erbjuder. Att den egna framtiden är målad i ljusa färger.

Några sådana ambitioner syns sällan från Jimmie Åkesson, Ulf Kristersson eller de andra tuffingarna till höger.

Men kampen mot kriminaliteten kan inte bara angripas genom lagstiftning och budgetsatsningar.

Att bo i Sverige är att omfattas av normer och värderingar, som inte finns nedskrivna i någon proposition. Vid sidan av de rättigheter och skyldigheter vi har i förhållande till samhället, har alla vi som lever här förväntningar och krav på varandra.

Det behövs en hel by

I ett välmående samhälle så växer ansvarskänslor ur de här förväntningarna. En ansvarskänsla för dig själv, dina medmänniskor och platsen du bor på.

Jag tror att den våldsvåg vi ser nu hänger samman med en förlorad ansvarskänsla och en förlorad gemenskapskänsla.

Att unga människor avrättar barndomsvänner eller rånar andra unga under tortyrliknande former säger något väsentligt om deras brist på respekt för sina medmänniskor men också en hel del om det samhälle de lever i.

När man läser om deras bakgrund är det tydligt att de ofta vuxit upp i ekonomisk fattigdom, men också en annan sorts fattigdom. För dem har gänglivet blivit en sorts familj, här får man den sortens erkännande och mening som man inte får någon annanstans.

Det finns ett ordspråk som säger att ”det behövs en hel by för att uppfostra ett barn”. Vuxna människor måste hjälpas åt att se, ta hand om, sätta gränser och uppmuntra gott beteende för de uppväxande.

Men tänk om ordspråkets by har försvagats? Tänk om årtionden av politiska reformer för ökad valfrihet, minskat beroende av det gemensamma och ohämmad individualism fått effekt?

När alltmer av vardagslivet underkastats marknadens logik så har sociala band försvagats och samhällen fragmentiserats. När egennyttan alltid kommer före gemensamma behov. När statusjakt och roffarmentalitet trumfar allt.

Här i Sverige ser vi hur stora delar av folkrörelserna, föreningslivet och idrottsrörelsen krympt och åldrats.

Sammanhang där unga människor i över 100 år fått demokratisk skolning och värderingsfostran uppstår alltmer sällan eller försvinner. Regeringen gör sitt för att med statsbudgeten försvaga dem.

Samtidigt är det så att många har svårt att finna tid till att knyta upp sitt engagemang i ett medlemskap eller ideellt arbete.

Folkrörelse mot brotten

I en intervju med Dagens Nyheter skisserar polismästare Carin Götblad på en sorts folkrörelse mot brott och för inkludering:

– Alla kan göra något, till exempel vara en kontaktperson för en vilsen ungdom. Jag hoppas att folk ska stänga av tv:n och gå ut och ta tag i saker. Vi kan inte ha ett samhälle där så stora grupper lever bredvid. Då gäller det att inkludera alla, men också att ställa krav och inte se mellan fingrarna när det gäller demokratiska normer, säger hon.

Det är inget dumt förslag. Ett steg på vägen mot att återupprätta social ordning och trygghet är att återupprätta hållfasta samhälleliga värderingar, som barn och ungdomar ska möta varje dag.

Folkrörelsearbetets princip – att vi alla har ett personligt ansvar för att upprätthålla sunda värderingar, att sprida dem och föra dem vidare – måste vi ta tillvara.

Men om polisen och politikerna inte får slut på blodbadet så kommer till slut alternativen till Götblads idé – medborgargardet och lynchmobben – framstå som det realistiska.