När de allra flesta nu är överens om att arbete och språk är viktigt för integration och etablering behövs nya konfliktlinjer. Ekonomin är för jobbigt att ta sig an. I stället väljer Liberalernas och SD-regeringens Johan Pehrson blågul piska.

Liberalernas partiledare tillika arbetsmarknads- och integrationsminister Pehrson vill slopa stödet till etniska föreningar.

Integrationen ska främjas och språkutveckling främjas. 19 miljoner, som var tänkta att fördelas på ett fyrtiotal föreningar, slopas.

Invandrare ska veta hut

Pehrson är både högljudd och mallig. Trots budgetpostens, i sammanhanget, fjuttiga storlek skrivs debattartikel i DN. Tio miljoner ska i stället ska användas till att stötta kommunerna i att identifiera språkbrister.

Vem som helst förstår ju att de strukna miljonerna inte räcker särskilt långt. Utslaget på våra 290 kommuner blir det ungefär knappa 35 000 kronor var.

Med detta i åtanke får vi anta att syftet med att slå på stora trumman snarare är att trumma in ett annat budskap: invandrare ska veta hut.

Pehrson brassar på och drar sig inte för att racka ner på dessa föreningar. Han menar att de står i vägen för integration och att människor ska blandas.

Bostadssegregation accepteras

Detta gäller dock inte när det kommer till skolor och bostäder. Nej, den etniska segregationen är tydligen bra. Budgeten tycks inte innehålla några investeringsstöd för hyresrätter i Lomma eller Danderyd.

Integrationsminister Pehrson vill inte att elever från olika bostadsområden ska blandas i integrationsfrämjande anda. Han vill inte inskränka det kommunala självstyret för att få till blandad bebyggelse.

Var helst inte med varandra men inte heller med oss är väl en sammanfattning av de signaler denna sorts politik sänder ut till Sveriges minoriteter. Sverigedemokraternas syn på invandrare som andra klassens medborgare har nu blivit hela högerns.

Men om vi bortser från allas lika rätt att organisera sig så kan även nationsnytta gå förlorad. Att snabbt kommunicera och ställa om är viktigt i tider av kris, vilket inte minst visade sig under coronapandemin.

Organiserade minoriteter möjliggjorde för myndigheter och medier att både utforma och sprida information till grupper som annars är svåra att nå. Ovärderligt.

Kriser kräver organisering

När vi nu befinner oss i en osäker tid där både klimat- och säkerhetskriser hägrar blir nationalromantisk signalpolitik vidrig för den som utsätts men kan också komma att bli direkt farlig för oss alla.

Det har tidigare avslöjats oegentligheter i en handfull föreningar. Johan Pehrson hänvisar också till Riksrevisionens granskning som visat på att kontrollen varit undermålig.

Efterlyser då Pehrson mer kontroll? Nej, han tar tillfället i akt att trycka till dessa föreningar och passar i samma veva på att, mer eller mindre medvetet, dela ut en känga till civilsamhället i sin helhet.

Fusk är aldrig bra och de skyldiga ska hållas ansvariga. Genom kontroll och konsekvenser kan förtroendet för en insats eller en institution återupprättas. Vissa får dock inte den chansen.

Dubbla måttstockar

Ingen föreslog att vi skulle lägga ner elitfotbollen i fotboll när Östersunds IK ertappades med fusk. Inte heller föreslås förbud mot skolor som fuskar med lokaler eller mot hemtjänstföretag som ertappas med att medvetet och cyniskt hålla kostnader nere på bekostnad av äldre och anställda.

Invandrare och deras barn, däremot, kan man säga och göra lite vad som helst med.

Patrik Schröder, sakkunnig på arbetsgivarorganisationen Fremia menar att den samhälleliga nyttan av stöd till etniska organisationer är stor när det kommer till språkutveckling och aktivt deltagande i samhället.

Tillsammans med andra erfarna, tunga aktörer inom civilsamhället avfärdar Fremia ministerns beslut.

Signalpolitisk batong

Regeringen verkar dock ha gjort det till en sport att försvåra för och förarga invandrare och deras barns liv. Nu är de i gång med att på riktigt implementera SD:s falska Bullerbydröm. Ut med föreningsdemokrati, in med höjda krav och mindre stöd.

För en betydande andel av Sveriges befolkning innebär detta skifte att de inte längre erbjuds samma fri- och rättigheter som andra. Man bjuds in till samhällsgemenskapen med armbågen men avkrävs ändå tacksamhet, engagemang, lydnad och lojalitet.

Tyvärr verkar det som att de dubbla måttstockarnas politik är här för att stanna. Att skicka meningslösa, signalpolitiska batonger mot nya svenskar väger tyngre än både expertutlåtanden, beredskap och människors värdighet. Föga förvånande för en SD-styrd regering.