Såhär: Älskade Nya Mitten frågade mig om jag ville skriva en text åt dem. Jag tackade ja av två enkla anledningar:
- Jag får skriva en text, texter är kul.
- Jag får pengar, pengar är kul.
Jag har dock ett problem. Ett ganska stort sådant. Jag vet inte vad jag ska skriva om, inte alls, vad är det kidsen brukar säga “no thoughts, head empty”. Lite så typ. Jag skriver till min vän Lisa och frågar om råd.
Marxisten, katoliken och postmodernisten
Jag får någon sorts utdragen samtidslista på coola spexiga politiska ämnen såsom Barbie, det kulturella begreppet Girl Dinner, EU-kritik, de tre vargarna som bor i mig (marxisten, katoliken, postmodernisten), Ben Shapiro, SSU-kongressen, tågräls, Lisas flickvän, 08:ornas exotifiering av arketypen “norrlänning”, socialdemokraten Peter Vigren, hur tandlöst, förvrängt och fuckat det nuvarande politiska samtalet är, osv…
Det känns som om ingenting överhuvudtaget är subversivt, skarpt, eller meningsfullt provokativt längre
Och när jag blickar ner denna samtidsavgrund (som definitivt inte blickar tillbaka) känner jag att det politiska samtalet, samtidskritiken, samhällskritiken, om man nu vill dra det dit, har blivit kastrerad. Avhuggen, fråntagen sin agens.
Det känns som om ingenting överhuvudtaget är subversivt, skarpt, eller meningsfullt provokativt längre. Men det visste väl alla redan. Denna text har också en mun som bara består av tandkött.
Tandlös samtid
Låt mig förtydliga vad det är jag menar: Att gå i prideparaden har vi alla accepterat är en nästintill tandlös handling, att säga att Pride är ett kommersiellt jippo är även det en tandlös, universellt accepterad handling & sanning. Skriker du det i protest så kommer en absolut majoritet av makthavare och tyckonomer att hålla med dig och nicka försiktigt. Vad gör då det uttalandet, ens symboliskt, motstånd mot?
Och detta speglar sig i det nästan alla på vänsterkanten konstant skriver om dag ut och dag in, att det inte längre finns någon överhuvudtaget progressiv rörelse med en egentlig vilja eller utopisk visualisering
Att gnälla över att Pride bara är en nyliberal fest utan någon egentlig politisk vilja är väl en av de kallaste, mest uppenbara takes-en någonsin. Det känns som om, det som filosofen Herbert Marcuse kallar, repressiv desublimering slagit en knut runt sig själv, gjort en vacker piruett och gått längre än vad vi någonsin kunnat tro.
Vi kan inte längre skrika Anti-capitalism is a great marketing strategy, för i vår samtid, efter det omkullkastande vibbskiftet som inträffade för något år sedan, så är det snarare så att to say that anti-capitalism is a great marketing strategy is a great marketing strategy.
Allt motstånd kan bli gynnsamt
Man kan inte längre tjäna pengar på att återupprepa mantrat om att till exempel punken eller hippierörelsen sålde ut och “började gynna kapitalet”, däremot kan man håva in otroliga mängder uppmärksamhet om man gör content som ironiserar och belyser att man kan tjäna pengar på att säga att punken sålde ut.
Allt motstånd kan bli gynnsamt och integrerat i “maskinen”. Det är otroligt. Men det lämnar oss utan armar. Det blir omöjligt att faktiskt förstöra det som förstör oss, vi har inte tillgång till språket som skulle kunna beskriva vårt förtryck.
Självmedventa millenials och zoomers älskar till exempel skämt i stil med “socialismkoppen är på rea, kom och köp!”. Det är de kulturella spaningarna som i sin tur, även de genererar vinst.
Det kanske är en pubertal strävan att vilja vara “provokativ” och “subversiv” men jag tänker också så, att om jag nu ska skriva något “politiskt” åt Nya Mitten så måste det få vara det. Vad är annars den politiska textens yttersta syfte? (förutom pengar).
Inte ens kommunisterna
Att rådande kulturella hegemonier och ägande klasser sedan flera decennier tillbaka börjat omfamna motstånd istället för att kulturellt och våldsamt bekämpa det är tyvärr något av det mest avradikaliserande sakerna som hänt kulturen (och politiken).
Och detta speglar sig i det nästan alla på vänsterkanten konstant skriver om dag ut och dag in, att det inte längre finns någon överhuvudtaget progressiv rörelse med en egentlig vilja eller utopisk visualisering.
Inte ens kommunistiska partier kämpar längre för ett “avskaffande av det nuvarande tillståndet”, de vill bara förstatliga och beskatta det nuvarande tillståndet lite mer än vad vänsterpartisterna vill.
Så här står jag med ingen lösning, utan bara hänsynslös kritik. Jag lämnar er med ett antiklimax. Jag vet inte vad jag ska göra.
